Sida vid sida i sängen med Stålis
Jag saknar min kompis Stålis. Väldigt mycket.
Jag blev irriterad på honom för länge sen och sen skulle han flytta och jag var fortfarande irriterad och brydde mig inte särskilt mycket om det. Och efter ett tag var de lättare att vara irriterad och sur på honom än att sakna honom.
Jag var irriterad på alla förra året. Det var ett jävligt år och ingenting verkade funka.
Så jag skrek lite runtomkring mig och slutade att höra av mig. Var bara sur på alla.
Sen ett halvår senare, runt februari så släppte det lite men de va inte förrän lite innan sommaren detta året som jag började att känna mig som mig själv igen. Och sen ännu några månader senare så jag orkade ta kontakt med vissa. Har fortfarande en del gamla kompisar som jag inte riktigt känner att jag har haft tid att ringa till. Även om det är så enkelt.
Men i natt drömde jag om Stålis. Han bara råkade komma förbi där jag var och jag blev så glad att se honom så jag sprang fram till honom och han kramade mig så hårt tillbaka. Alla mina känslor bara förvandlades till saknad och jag började storgråta i hans famn i drömmen. För jag saknar honom väldigt mycket och jag har gjort de en tid nu.
Så när jag vaknade idag hade jag en väldig saknad efter honom och försökte ringa honom på vägen till jobbet, men jag hade såklart fel nummer och Johan svarade inte.
Men när jag kom hem efter jobbet så var han på msn och sen efter mycket klödd så lyckades de kopplas fram till hans telefon och jag har nyss lagt på.
Det kändes så skönt att höra hans röst. Och trots all tid och all irritation så pratade vi precis som förr. Alltså om allting och ingenting.
Jag minns så tydligt hur jag brukade sticka hem till honom när jag var i Höör, slänga mig i hans säng och bara ligga där sida vid sida och snacka.
Hans mamma älskade mig (och gör fortfarande..=)). Jag har faktiskt haft mer kontakt med henne än med honom de senaste 1½ året..=)
Men allting förändras och nu bor han ca 50 mil ifrån mig och de är inte lika lätt att sticka dit och slänga mig i hans säng och berätta allt jag tänker på just nu. Han har alltid tagit hand om mig på ett syskon sätt. En klapp på huvudet och ett leende.
Och det finns så mycket jag vill berätta, så mycket jag vill prata med honom om. Och ett 1½ timmes långt samtal räcker knappast någonstans.
Men det kändes så fruktansvärt bra att prata med honom och nu kommer förhoppningsvis ingenting kunna förstöra mitt humör i natt.
Så jag hoppas på att det spelas massa gamla favoriter på radion i natt så jag kan sitta och rocka i bilen.
Sen ska jag se till att åka upp och hälsa på honom snart. Innan jag blir fattig igen..=)
Jag drömde om..
..en trappuppgång, hemlighet, fumligt beteende, torkade blommor, Hetingen, passionerade kyssar, en stängd dörr, fönster, ögonkontakt, avsked..
Lyxhustru, inget för mig!
Härligt med lön idag och på torsdag. Ska även ringa mitt tredjejobb och fråga vad som blivit problem där. Min lön därifrån borde också kommit in idag, men icke.
Ibland känns de så bra att vara lite ytlig och känna sig rik någon dag innan det är dax att betala räkningarna.
På radion i natt snackade de om drömjobbet och då va de en som ville vara lyxhustru. Humm.. de kanske jag också skulle kunna tänka mig. Ha en rik man, laga lite mat, ha hand om barnen och åka på spa lite då och då. Syssla med mina hobbyns när barnen är i skola och mannen på det viktiga jobbet som han ofta jobbar över på. Men det är ok för mig så länge jag inte behöver bekymra mig om pengar eller något annat..
Någon som är intresserad?
Det låter ju som ett väldigt enkelt, tryggt och bekvämt liv. Men vem vill ha ett tryggt liv?
Inte jag. Jag vill ha ett intressant liv fullt med kärlek och spänning. Hemliga möten fyllda av passion och kyssar. Ett spontant liv med äventyr och dålig moral.
Låter inte de mer tilltalande?
Ibland känns de så bra att vara lite ytlig och känna sig rik någon dag innan det är dax att betala räkningarna.
På radion i natt snackade de om drömjobbet och då va de en som ville vara lyxhustru. Humm.. de kanske jag också skulle kunna tänka mig. Ha en rik man, laga lite mat, ha hand om barnen och åka på spa lite då och då. Syssla med mina hobbyns när barnen är i skola och mannen på det viktiga jobbet som han ofta jobbar över på. Men det är ok för mig så länge jag inte behöver bekymra mig om pengar eller något annat..
Någon som är intresserad?
Det låter ju som ett väldigt enkelt, tryggt och bekvämt liv. Men vem vill ha ett tryggt liv?
Inte jag. Jag vill ha ett intressant liv fullt med kärlek och spänning. Hemliga möten fyllda av passion och kyssar. Ett spontant liv med äventyr och dålig moral.
Låter inte de mer tilltalande?
I wish I was a punk rocker with flowers in my hair..
Favorit i repris. Den gick på radion igår natt, länge sen annars sen man hörde den. Jag hade den som ringsignal länge, men inget är för evigt.
Men den beskriver så exakt hur jag känner ibland.
Jag är säker på att jag antingen har levt på den tiden i ett tidigare liv eller att kanske var meningen att jag skulle leva då. I mina föräldrars generation. Vara 15-16 på hippietiden och bara flumma runt. Kunna skrika ut mina åsikter och få folk att skrika tillbaka, skapa debatt och ha långa diskussioner om politik och musik. Ha utsvängda jeans från märket puss & kram och fläta långa flätor i mitt hår.
Men jag tillhör en annan generation.
Där vi spenderar mer och mer tid instängda på våra rum med endast en data som sällskap. Skapar alter egon som lever i fiktionsvärldar. Internet världen. Där vi umgås med folk vi inte känner och som vi förmodligen aldrig kommer att träffa.
Chatta med folk över msn som man tror att man har något gemensamt med, men så besviken man blir man väl träffar dem på riktigt (IRL). Då är de inte så förstående, så lätta att prata med. Och de där fotot var ju verkligen fotat ur hans "snygga" vinkel.
Man kortar ner ord och skapar nästan ett helt annat språk LOL, IRL, brb, ty, nh och alla andra förkortningar som finns och som används internationellt i cyber-världen.
Fenomenet cyber-sex skapas och istället för att träffas och ha sex så skriver man vad man skulle göra om man var där och blandar det med stönord samtidigt som man då onanerar i sin ensamhet. Och det börjar alltid med orden: "Vad har du på dig?"
Men säkert sex är det iallafall..
Jag är så trött på min generation. Data generationen som inte skapar debatt, där alla klär sig likadant, lyssnar på samma musik och inte tar ställning.
Självklart finns det vissa som bryr sig. Grupper som tar ställning. T.ex vegetarianer, miljökämpar m.m.
Men de är få.
Eller är de bara jag som fått för mig att de va fler som brydde sig då? Iallafall så hördes de mer då.
Jag är varken vegetarian, vegan eller miljökämpe. Men jag har åsikter, tyvärr är de få som är intresserade av att höra dom och då tystnar man, tyvärr.
Men jag vill ju så gärna..
Men den beskriver så exakt hur jag känner ibland.
Jag är säker på att jag antingen har levt på den tiden i ett tidigare liv eller att kanske var meningen att jag skulle leva då. I mina föräldrars generation. Vara 15-16 på hippietiden och bara flumma runt. Kunna skrika ut mina åsikter och få folk att skrika tillbaka, skapa debatt och ha långa diskussioner om politik och musik. Ha utsvängda jeans från märket puss & kram och fläta långa flätor i mitt hår.
Men jag tillhör en annan generation.
Där vi spenderar mer och mer tid instängda på våra rum med endast en data som sällskap. Skapar alter egon som lever i fiktionsvärldar. Internet världen. Där vi umgås med folk vi inte känner och som vi förmodligen aldrig kommer att träffa.
Chatta med folk över msn som man tror att man har något gemensamt med, men så besviken man blir man väl träffar dem på riktigt (IRL). Då är de inte så förstående, så lätta att prata med. Och de där fotot var ju verkligen fotat ur hans "snygga" vinkel.
Man kortar ner ord och skapar nästan ett helt annat språk LOL, IRL, brb, ty, nh och alla andra förkortningar som finns och som används internationellt i cyber-världen.
Fenomenet cyber-sex skapas och istället för att träffas och ha sex så skriver man vad man skulle göra om man var där och blandar det med stönord samtidigt som man då onanerar i sin ensamhet. Och det börjar alltid med orden: "Vad har du på dig?"
Men säkert sex är det iallafall..
Jag är så trött på min generation. Data generationen som inte skapar debatt, där alla klär sig likadant, lyssnar på samma musik och inte tar ställning.
Självklart finns det vissa som bryr sig. Grupper som tar ställning. T.ex vegetarianer, miljökämpar m.m.
Men de är få.
Eller är de bara jag som fått för mig att de va fler som brydde sig då? Iallafall så hördes de mer då.
Jag är varken vegetarian, vegan eller miljökämpe. Men jag har åsikter, tyvärr är de få som är intresserade av att höra dom och då tystnar man, tyvärr.
Men jag vill ju så gärna..
"Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair
In seventy-seven and sixty-nine revolution was in the air
I was born too late into a world that doesn't care
Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair.."
In seventy-seven and sixty-nine revolution was in the air
I was born too late into a world that doesn't care
Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair.."
Konstig dröm i natt
Ska iväg och handla lite. Se om de fått in röd karamellfärg på ICA.
Sen ska jag börja göra cupcakes.
Spännande.
Jag har så många idéer på dekorationer. Det kommer bli så kul.
Hade en konstig dröm i natt.
Någon ringde till min hemtelefon och jag blev mer och mer nyfiken på vem de va som ville mig någonting.
Men jag kunde inte svara för jag har ingen hemtelefon.
Och efter ett tag blev jag rädd, för som sagt så har jag sagt upp mitt hemtelefon abonnemang och "mitt" nummer finns inte. Så ingen kan ringa mig. Men det ringde i drömmen ändå.
Det ringde från min gamla hemtelefon, den som inte är i kopplad och som inte har något nummer eller abonnemang.
Jag vågade inte svara och sen vaknade jag.
Undra vem de hade varit om jag hade vågat att svara..?
Får slå upp de senare. Nu har jag ju skrivit ner den, annars har man ju en förmåga att glömma drömmar så lätt.
Sen ska jag börja göra cupcakes.
Spännande.
Jag har så många idéer på dekorationer. Det kommer bli så kul.
Hade en konstig dröm i natt.
Någon ringde till min hemtelefon och jag blev mer och mer nyfiken på vem de va som ville mig någonting.
Men jag kunde inte svara för jag har ingen hemtelefon.
Och efter ett tag blev jag rädd, för som sagt så har jag sagt upp mitt hemtelefon abonnemang och "mitt" nummer finns inte. Så ingen kan ringa mig. Men det ringde i drömmen ändå.
Det ringde från min gamla hemtelefon, den som inte är i kopplad och som inte har något nummer eller abonnemang.
Jag vågade inte svara och sen vaknade jag.
Undra vem de hade varit om jag hade vågat att svara..?
Får slå upp de senare. Nu har jag ju skrivit ner den, annars har man ju en förmåga att glömma drömmar så lätt.
Nettre
Vissa nätter känner man sig totalt odödlig, helt oövervinnerlig och bara helt nöjd.
I natt var en av de nätter.
Det var väldigt stjärnklart och det brukar betyda att det är ganska kallt och det har ju börjat att bli det.
Av ingen orsak så va det här en av de nätter då jag var hög på livet eller vad man nu ska säga utan att det blir för kliché artat. Allting funkade. Tisdagsnätter är väldigt sköna. Man behöver nästan inte alls tänka på vad man gör utan kan helt och hållet koncentrera sig på allt annat.
Jag som såg det senaste avsnittet av True Blood precis innan jag lämnade lägenheten var nästan inne i min vampyrdimma igen. Inte alls som förr men den serien påminner lite om böckerna och jag älskar den känslan som böckerna ger mig. Böckerna om Lestat. Som jag så ofta här i bloggen har skrivit om. Det är snart dax att läsa om dom. Hela vampyrkrönikan. Kanske nästa gång jag tar en mini semester ifrån Lund?
Så att jag har tid att sträckläsa dom. Och inte behöva lämna lägenheten förutom på nätterna. Men det är ok. Jag kör runt och kallar på honom då. Hoppas att han ska höra mina tankar, förstå min vädjan, bota mitt beroende. Med den odödliga kyssen...
Ja, ni ser, jag fastnar där så lätt. I deras värld, min fantasi.
Iallafall vad det radion som gällde fram tills typ 4. Då sattes min musik igång. I natt var det en del The Kooks, Miss Li och Lilly Allen.
Jag har en ny favoritlåt med The kooks. Vet inte vad den heter men det är nummer 13 på min skiva i bilen. Hehe..ska försöka kolla upp vad den heter nu.
Hittad!
Lyssna på de där uuuuuhuuu som kommer. Det är ju helt underbart.
The Kooks - One last time
"A,B,C,D,E,F and G
Oh that reminds me of when we were free
Before life began to tear us apart
Remember those classes when we thought we were so smart"
I natt var en av de nätter.
Det var väldigt stjärnklart och det brukar betyda att det är ganska kallt och det har ju börjat att bli det.
Av ingen orsak så va det här en av de nätter då jag var hög på livet eller vad man nu ska säga utan att det blir för kliché artat. Allting funkade. Tisdagsnätter är väldigt sköna. Man behöver nästan inte alls tänka på vad man gör utan kan helt och hållet koncentrera sig på allt annat.
Jag som såg det senaste avsnittet av True Blood precis innan jag lämnade lägenheten var nästan inne i min vampyrdimma igen. Inte alls som förr men den serien påminner lite om böckerna och jag älskar den känslan som böckerna ger mig. Böckerna om Lestat. Som jag så ofta här i bloggen har skrivit om. Det är snart dax att läsa om dom. Hela vampyrkrönikan. Kanske nästa gång jag tar en mini semester ifrån Lund?
Så att jag har tid att sträckläsa dom. Och inte behöva lämna lägenheten förutom på nätterna. Men det är ok. Jag kör runt och kallar på honom då. Hoppas att han ska höra mina tankar, förstå min vädjan, bota mitt beroende. Med den odödliga kyssen...
Ja, ni ser, jag fastnar där så lätt. I deras värld, min fantasi.
Iallafall vad det radion som gällde fram tills typ 4. Då sattes min musik igång. I natt var det en del The Kooks, Miss Li och Lilly Allen.
Jag har en ny favoritlåt med The kooks. Vet inte vad den heter men det är nummer 13 på min skiva i bilen. Hehe..ska försöka kolla upp vad den heter nu.
Hittad!
Lyssna på de där uuuuuhuuu som kommer. Det är ju helt underbart.
The Kooks - One last time
"A,B,C,D,E,F and G
Oh that reminds me of when we were free
Before life began to tear us apart
Remember those classes when we thought we were so smart"
Ord som får en att tappa andan
in an effort to get people to look
into each other's eyes more,
the government has decided to allot
each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.
when the phone rings, i put it
to my ear without saying hello.
in the restaurant i point
at chicken noodle soup. i am
adjusting well to the new way.
late at night, i call my long-
distance lover and proudly say:
i only used fifty-nine today.
i saved the rest for you.
when she doesn't respond, i know
she's used up all her words,
so i slowly whisper i love you,
thirty-two and a third times.
after that, we just sit on the line
and listen to each other breathe.
- "the quiet world" av jeffrey mcdaniel
Schizofrena tankar och så "jag"
Det behövs så lite för att jag ska bli hög på livet.
Sväva på rosa moln och se kärleken och livet i allt som existerar.
Men samtidigt behövs det så mycket mindre för att jag ska falla ner i ett mörker med förvirrade röster som skriker till mig, även kallad verkligheten.
Varför är det så?
Varför söker jag bekräftelse som bara varar en kort stund?
Som ljuger för mig, vilseleder och förstör.
Jag måste ha gjort de hela mitt liv. Att jag aldrig lär mig. Att jag aldrig förstår vad jag försöker säga mig själv.
Jag kan inte tyda mina egna signaler.
Jag vet inte vad jag vill, så varför skulle någon annan kunna veta då?
Varför fortsätter jag vilja ha kicken det ger mig?
Känslan av att vara nykär, förälskad, när man möter en personlighet som bara klickar med en själv, när man ler och skrattar så mycket att man nästan får träningsverk i smilemuskeln.
Egentligen, varför fortsätter jag inte? Varför söker jag inte den kicken hela tiden?
Det är ju den jag drömmer om på nätterna, den jag saknar när jag vaknar och den jag förtränger när jag gömmer mig.
Jag kan lura mig själv och tro att detta räcker för mig. Enstaka möten i följd av lyckorus, oändliga samtal om känslor som inte existerar på riktigt.
Men det räcker inte för mig.
För jag kommer alltid vilja ha mer. Det kommer aldrig att vara nog. Jag tror inte att jag någonsin oavsett hur mycket jag har eller vem jag har. Så kommer det inte räcka för mig. För jag villa ha det omöjliga Jag kommer aldrig att bli så lycklig som jag vill bli.
Och det värsta är att det förmodligen bara nu när mitt huvud bankar och tabletterna inte hjälper som jag verkligen inser sanningen. Att jag aldrig kommer bli lycklig.
Men jag vet att om några timmar, när jag sovit. Så kommer jag se allt ur en annan synvinkel. Då kommer jag vara "jag" igen.
Det är då jag ser allt från ett annat perspektiv.
Allt är bra då.
Men vilket är sant och hur kommer jag någonsin få reda på vilken av mina sidor som är Jag?
Sväva på rosa moln och se kärleken och livet i allt som existerar.
Men samtidigt behövs det så mycket mindre för att jag ska falla ner i ett mörker med förvirrade röster som skriker till mig, även kallad verkligheten.
Varför är det så?
Varför söker jag bekräftelse som bara varar en kort stund?
Som ljuger för mig, vilseleder och förstör.
Jag måste ha gjort de hela mitt liv. Att jag aldrig lär mig. Att jag aldrig förstår vad jag försöker säga mig själv.
Jag kan inte tyda mina egna signaler.
Jag vet inte vad jag vill, så varför skulle någon annan kunna veta då?
Varför fortsätter jag vilja ha kicken det ger mig?
Känslan av att vara nykär, förälskad, när man möter en personlighet som bara klickar med en själv, när man ler och skrattar så mycket att man nästan får träningsverk i smilemuskeln.
Egentligen, varför fortsätter jag inte? Varför söker jag inte den kicken hela tiden?
Det är ju den jag drömmer om på nätterna, den jag saknar när jag vaknar och den jag förtränger när jag gömmer mig.
Jag kan lura mig själv och tro att detta räcker för mig. Enstaka möten i följd av lyckorus, oändliga samtal om känslor som inte existerar på riktigt.
Men det räcker inte för mig.
För jag kommer alltid vilja ha mer. Det kommer aldrig att vara nog. Jag tror inte att jag någonsin oavsett hur mycket jag har eller vem jag har. Så kommer det inte räcka för mig. För jag villa ha det omöjliga Jag kommer aldrig att bli så lycklig som jag vill bli.
Och det värsta är att det förmodligen bara nu när mitt huvud bankar och tabletterna inte hjälper som jag verkligen inser sanningen. Att jag aldrig kommer bli lycklig.
Men jag vet att om några timmar, när jag sovit. Så kommer jag se allt ur en annan synvinkel. Då kommer jag vara "jag" igen.
Det är då jag ser allt från ett annat perspektiv.
Allt är bra då.
Men vilket är sant och hur kommer jag någonsin få reda på vilken av mina sidor som är Jag?
naiv och självironisk
Ibland så kan jag bara garva åt mig själv. Jag försätter mig i situationer jag inte har en aning om hur jag kom dit. Eller vad jag gör där.
Ibland är jag för naiv och förstår inte bättre. Blir 15 igen. Osäker, påträngande, klängig.
Och ibland är jag avvisande, irriterande och väldigt ointresserad.
Men det är inte så att jag är avvisande när jag har en anledning att vara de eller påträngande när det passar (om det nu någonsin passar). Det slår alltid fel.
Jag missbedömmer folk och situationer så fel ibland och allt jag önskar är att folk bara är uppriktiga mot mig. Säger var vi står. Inga lekar, inget dolt. Öppet och klart. Är det verkligen så svårt?
För då skulle jag slippa vissa konstiga känslor och situationer.
Så därför garvar jag åt mig själv och hoppas att jag inte gjort bort mig för mycket denna gången. Och hoppas på att jag ser det direkt nästa gång. Men förmodligen inte.
För även om jag gärna vill vara oberoende och självsäker i alla lägen så är jag fortfarande jävligt naiv. Tror de folk säger till mig för varför skulle de ha en anledning att ljuga? Varför skulle de ha som mål att vilseleda mig, leka med mig? Vad får de ut av det?
Så därför garvar jag åt mig själv, för lite självironi är det ju klart att man måste ha. Speciellt i mitt liv.
Ibland är jag för naiv och förstår inte bättre. Blir 15 igen. Osäker, påträngande, klängig.
Och ibland är jag avvisande, irriterande och väldigt ointresserad.
Men det är inte så att jag är avvisande när jag har en anledning att vara de eller påträngande när det passar (om det nu någonsin passar). Det slår alltid fel.
Jag missbedömmer folk och situationer så fel ibland och allt jag önskar är att folk bara är uppriktiga mot mig. Säger var vi står. Inga lekar, inget dolt. Öppet och klart. Är det verkligen så svårt?
För då skulle jag slippa vissa konstiga känslor och situationer.
Så därför garvar jag åt mig själv och hoppas att jag inte gjort bort mig för mycket denna gången. Och hoppas på att jag ser det direkt nästa gång. Men förmodligen inte.
För även om jag gärna vill vara oberoende och självsäker i alla lägen så är jag fortfarande jävligt naiv. Tror de folk säger till mig för varför skulle de ha en anledning att ljuga? Varför skulle de ha som mål att vilseleda mig, leka med mig? Vad får de ut av det?
Så därför garvar jag åt mig själv, för lite självironi är det ju klart att man måste ha. Speciellt i mitt liv.
blaha blaha blaha
Johan ringde för att berätta ett ordspråk som han tyckte passade in på mig. Speciellt efter vårt telefonmaraton i torsdags.
Om du ser för mycket i backspegeln, så ser du inte framåt.
Förstår ni?
Och ja, det gör jag väl. Jag lever mycket i det förgångna. Minns saker, tänker tillbaka på hur bra det va då. hur kul vi hade och hur mycket lättare saker va. Men framför allt vad man hade för förväntningar på framtiden. Och nu är jag i framtiden och min framtid stämmer inte med vad jag trodde och hoppades på. Jag är inte helt besviken men jag trodde de skulle kännas annorlunda. Jag trodde att man skulle känna sig mer vuxen. För när man var 15 och tänkte på var man mentalt skulle vara när jag var 21 så tycker jag inte att det stämmer riktigt. Ibland märker jag av förändringen men oftast tycker jag att jag tänker på samma sätt och mycket samma saker. Och nu har jag förväntningar på hur jag kommer vara när jag t.ex är 30. För då är jag garanterat vuxen och måste tänka som en riktig vuxen.Jag tycker såklart att jag är vuxen nu också, ibland iallafall. Jag är mer vuxen än många andra runtomkring mig i samma ålder. Men jag ser mig fortfarande ibland som en tjej och inte en kvinna. Och jag tar absolut inte för mig så mycket som jag borde göra som en kvinna. Men ibland överraskar jag mig själv över hur mycket skinn på näsan jag har. Jag har ofta i hela mitt liv undvikit att komma i diskussioner med folk som jag inte orkar bråka med. Jobbet, skolan, privat. Jag släpper det istället för att gå in i en diskussion som jag vet inte kan sluta bra. Men den senaste tiden letar jag ibland efter en diskussion som jag kan gå in i och verkligen säga vad jag tycker utan att bry mig om att den jag diskuterar med inte håller med eller blir arg. Men det är fortfarande så att jag släpper mycket. För det tar så mycket energi att bråka. Jag tror att det går hand i hand med att jag har börjat att lära mig säga nej. För jag gör det mer nu. Men fortfarande inte tillräckligt Jag gör mycket för andra som jag absolut inte har lust att göra och där jag vet att personen i fråga aldrig skulle ställa upp på mig på det sättet. Men jag gör det ändå.
I högstadiet hade jag en period där jag försökte få folk att se mig som en bitch typ. Jag ville inte vara den där snälla tjejen som alla gillade. Jag ville nästan vara lite hatad. Låter kanske konstigt men jag ändrade lite mitt sätt. Blev kaxigare och undvek att vara i centrum. För jag märktes ganska mycket på högstadiet. Massa folk runtomkring mig, massa vänner, massa sms. Så jag försökte vara lite mer i bakgrunden, inte märkas så mycket. Slutade vara så fruktansvärt social.
Men det funkade inte så länge. För det var ju inte riktigt sån jag var. Jag var snäll (är) och tillslut fick jag vänja mig vid att uppfattas som snäll. Kanske inte så dumt ändå?
Nu uppfattas jag nog fortfarande som snäll och det är jag. Men jag har även en lite mörkare sida, såklart.
Där jag knappast lever upp till många av mina värderingar och egna etiska regler.
Det gör mig ganska ofta till en hycklare.
Men jag tror att det beror på att jag håller på att ändra mina värderingar. Jag håller inte riktigt med mig själv längre.
Och jag har gjort mycket som rakt av har stridit mot vad jag tycker. Men det har inte stoppat mig.
Och jag har mycket som jag inte gjort än som strider mot det. Men jag är inte så säker längre på att jag fortfarande tycker så. Jag vet kanske att det är "fel", men det känns rätt. Och hur kan något som känns rätt och bra vara fel?¨
Egentligen kanske de bara är att jag har blivit mer självisk. Som alla andra är. Att mina behov och lustar går över andras känslor. Men trots det så stoppar det inte riktigt mig. Eller nej, det stoppar mig inte alls.
Gör det mig till en dålig människa eller kanske bara mänsklig?
"The littlest things that take me there
I know it sounds lame but its so true
I know its not right, but it seems unfair
That the things are reminding me of you
Sometimes i wish we could just pretend
Even if for only one weekend
So come on, tell me
Is this the end?"
- Lily Allen
Om du ser för mycket i backspegeln, så ser du inte framåt.
Förstår ni?
Och ja, det gör jag väl. Jag lever mycket i det förgångna. Minns saker, tänker tillbaka på hur bra det va då. hur kul vi hade och hur mycket lättare saker va. Men framför allt vad man hade för förväntningar på framtiden. Och nu är jag i framtiden och min framtid stämmer inte med vad jag trodde och hoppades på. Jag är inte helt besviken men jag trodde de skulle kännas annorlunda. Jag trodde att man skulle känna sig mer vuxen. För när man var 15 och tänkte på var man mentalt skulle vara när jag var 21 så tycker jag inte att det stämmer riktigt. Ibland märker jag av förändringen men oftast tycker jag att jag tänker på samma sätt och mycket samma saker. Och nu har jag förväntningar på hur jag kommer vara när jag t.ex är 30. För då är jag garanterat vuxen och måste tänka som en riktig vuxen.Jag tycker såklart att jag är vuxen nu också, ibland iallafall. Jag är mer vuxen än många andra runtomkring mig i samma ålder. Men jag ser mig fortfarande ibland som en tjej och inte en kvinna. Och jag tar absolut inte för mig så mycket som jag borde göra som en kvinna. Men ibland överraskar jag mig själv över hur mycket skinn på näsan jag har. Jag har ofta i hela mitt liv undvikit att komma i diskussioner med folk som jag inte orkar bråka med. Jobbet, skolan, privat. Jag släpper det istället för att gå in i en diskussion som jag vet inte kan sluta bra. Men den senaste tiden letar jag ibland efter en diskussion som jag kan gå in i och verkligen säga vad jag tycker utan att bry mig om att den jag diskuterar med inte håller med eller blir arg. Men det är fortfarande så att jag släpper mycket. För det tar så mycket energi att bråka. Jag tror att det går hand i hand med att jag har börjat att lära mig säga nej. För jag gör det mer nu. Men fortfarande inte tillräckligt Jag gör mycket för andra som jag absolut inte har lust att göra och där jag vet att personen i fråga aldrig skulle ställa upp på mig på det sättet. Men jag gör det ändå.
I högstadiet hade jag en period där jag försökte få folk att se mig som en bitch typ. Jag ville inte vara den där snälla tjejen som alla gillade. Jag ville nästan vara lite hatad. Låter kanske konstigt men jag ändrade lite mitt sätt. Blev kaxigare och undvek att vara i centrum. För jag märktes ganska mycket på högstadiet. Massa folk runtomkring mig, massa vänner, massa sms. Så jag försökte vara lite mer i bakgrunden, inte märkas så mycket. Slutade vara så fruktansvärt social.
Men det funkade inte så länge. För det var ju inte riktigt sån jag var. Jag var snäll (är) och tillslut fick jag vänja mig vid att uppfattas som snäll. Kanske inte så dumt ändå?
Nu uppfattas jag nog fortfarande som snäll och det är jag. Men jag har även en lite mörkare sida, såklart.
Där jag knappast lever upp till många av mina värderingar och egna etiska regler.
Det gör mig ganska ofta till en hycklare.
Men jag tror att det beror på att jag håller på att ändra mina värderingar. Jag håller inte riktigt med mig själv längre.
Och jag har gjort mycket som rakt av har stridit mot vad jag tycker. Men det har inte stoppat mig.
Och jag har mycket som jag inte gjort än som strider mot det. Men jag är inte så säker längre på att jag fortfarande tycker så. Jag vet kanske att det är "fel", men det känns rätt. Och hur kan något som känns rätt och bra vara fel?¨
Egentligen kanske de bara är att jag har blivit mer självisk. Som alla andra är. Att mina behov och lustar går över andras känslor. Men trots det så stoppar det inte riktigt mig. Eller nej, det stoppar mig inte alls.
Gör det mig till en dålig människa eller kanske bara mänsklig?
"The littlest things that take me there
I know it sounds lame but its so true
I know its not right, but it seems unfair
That the things are reminding me of you
Sometimes i wish we could just pretend
Even if for only one weekend
So come on, tell me
Is this the end?"
- Lily Allen
"Jag vill ha någon som kan vidga mina vyer. Som kan visa mig en värld som jag inte trodde fanns"
"Det skulle vara fint om du kunde tända mig intellektuellt.Men jag minns en nämnare som inte är sexuell.
Det skulle vara fint om du kunde prata mig omkull.
Men inte rusa på, inte kladda så.
Det skulle vara fint om du kunde klä av mig med bara dina ord.
Och berätta saker för mig som jag inte kan förstå."
FRIDA - Låt tanken vara med
In Lust We Trust
Du vet att du kan förföra mig med dina blickar.
Du kan uppfylla min fantasi, för DU är fantasin.
Det är ganska spännande när jag vet att du vet.
Jag slutar att andas när du tittar på mig och ryser när du talar till mig.
Jag känner passion och lust. Möjligtvis yrsel.
Du kan komma in i min värld, in till min säng och snurra hela min verklighet.
Men sen för att gå. För det är lånad tid.
Jag vet att du är orolig över att jag kanske inte kan hantera det.
Men jag kan.
Jag vill.
Kom.
Du kan uppfylla min fantasi, för DU är fantasin.
Det är ganska spännande när jag vet att du vet.
Jag slutar att andas när du tittar på mig och ryser när du talar till mig.
Jag känner passion och lust. Möjligtvis yrsel.
Du kan komma in i min värld, in till min säng och snurra hela min verklighet.
Men sen för att gå. För det är lånad tid.
Jag vet att du är orolig över att jag kanske inte kan hantera det.
Men jag kan.
Jag vill.
Kom.
Be proud!
Jag fick beröm av min chef idag.
Jag vet att jag gör ett bra jobb och att många av mina vårdtagare har mig som sin favorit. Egentligen är jag gjort för något sånt är jobb. Med att hjälpa människor. Och jag trivs på många sätt med det. Men samtidigt inte.
Dagligen får jag bekräftelse på att jag är duktig och omtyckt. Men det är sällan någon säger det rakt ut till mig. Och jag har problem med att ta beröm. Jag vet inte riktigt varför men jag blir lite generad.
Sen har jag ofta haft kompisar runt omkring mig som jag inte riktigt kan prata om det med. Precis som om de dömmer mig eller inte riktigt håller med.
I högstadiet hade jag en bästa kompis som jag tyckte jätte mycket om. Vi umgicks mycket i skolan och på något sätt så tävlade vi alltid. Eller hon tävlade alltid med mig och alla andra. Jag lät henne hållas för ibland tävlade jag tillbaka med henne. Men oftast inte. Jag vet att jag är riktigt bra på vissa saker och mindre bra eller suger rakt av på andra. Det är OK.
Men jag minns så tydligt när jag fick MVG i hemkundskap och i svenska och min kompis tittar på mig med sån blick innan hon vänder sig till läraren:
-"Men vadå? Moa fick ju MVG, då borde jag också få det."
Och istället för att glädjas för mig den dagen gick hon omkring och nästan var sur och klagade över att hon inte fick MVG när jag fick det. Jag förtjänade det kanske!
Hon fick bättre betyg än mig i många andra ämnen och lämnade högstadiet med 5 poäng mer än mig totalt.
Jag hade mibna ämnen som jag gillade och där jag var riktigt duktig. Bild, Svenska, Hemkundspak. Och det berodde inte på att läraren gillade mig och att jag fjäskade. Utan jag fick det för att jag var bra och att jag förtjänade högsta betyg.
Men hon kunde aldrig glädjas för mig, även om hon ibland försökte.
Jag var glad för hennes skull för hennes betyg. Men hon kunde inte komma över att jag var bättre i något.
Så jag kände aldrig att det var ok att skryta, att vara stolt över mig själv. För hon var det aldrig över mig trots att jag så ofta var stolt över henne.
Och det är lite samma sak nu.
Jag är bra på mitt jobb men det verkar inte som om mina kompisar håller med om de. De säger det nästan rakt ut.
För länge sen när jag nästan precis hade börjat så kom jag till jobbet en dag och hade fått massa beröm över en sak kvällen innan. Jag hade bara gjort mitt jobb egentligen men de va så många som hade uppmärksammat det, som hade tyckt att det var bra att jag upptäckte något så många andra hade missat.
Senare den kvällen pratade jag med min kompis och frågade om hon inte var stolt över mig.
-" Nä, varför skulle jag? du gjorde bara ditt jobb."
Ja, jag gjorde bara mitt jobb men jag tycker att hon borde kännt sig lite stolt över att jag verkligen klarade av de där jobbet och att jag gjorde det bra. Hon visste hur osäker jag kände mig. Och hon borde kännt sig stolt över att hennes kompis var duktig. Precis som jag känner mig stolt över henne när jag hör bra saker om henne.
Men tydligen inte.
Jag tycker inte det är konstigt att man kan vara stolt över sina kompisar. För jag är väldigt stolt över många av mina och jag säger det till dom. Ofta.
Jag minns mitt första MVG på en svenska uppsatts i 8an. Jag var så chockad och så glad och när jag mötte William i korridoren och berättade om det så blev han så glad för min skull. Kramade mig hårt, gav mig en snabb puss och sa:
-"Fan vad grym du är Moa."
Han var stolt över mig, min kompis W.
Jag vet att jag gör ett bra jobb och att många av mina vårdtagare har mig som sin favorit. Egentligen är jag gjort för något sånt är jobb. Med att hjälpa människor. Och jag trivs på många sätt med det. Men samtidigt inte.
Dagligen får jag bekräftelse på att jag är duktig och omtyckt. Men det är sällan någon säger det rakt ut till mig. Och jag har problem med att ta beröm. Jag vet inte riktigt varför men jag blir lite generad.
Sen har jag ofta haft kompisar runt omkring mig som jag inte riktigt kan prata om det med. Precis som om de dömmer mig eller inte riktigt håller med.
I högstadiet hade jag en bästa kompis som jag tyckte jätte mycket om. Vi umgicks mycket i skolan och på något sätt så tävlade vi alltid. Eller hon tävlade alltid med mig och alla andra. Jag lät henne hållas för ibland tävlade jag tillbaka med henne. Men oftast inte. Jag vet att jag är riktigt bra på vissa saker och mindre bra eller suger rakt av på andra. Det är OK.
Men jag minns så tydligt när jag fick MVG i hemkundskap och i svenska och min kompis tittar på mig med sån blick innan hon vänder sig till läraren:
-"Men vadå? Moa fick ju MVG, då borde jag också få det."
Och istället för att glädjas för mig den dagen gick hon omkring och nästan var sur och klagade över att hon inte fick MVG när jag fick det. Jag förtjänade det kanske!
Hon fick bättre betyg än mig i många andra ämnen och lämnade högstadiet med 5 poäng mer än mig totalt.
Jag hade mibna ämnen som jag gillade och där jag var riktigt duktig. Bild, Svenska, Hemkundspak. Och det berodde inte på att läraren gillade mig och att jag fjäskade. Utan jag fick det för att jag var bra och att jag förtjänade högsta betyg.
Men hon kunde aldrig glädjas för mig, även om hon ibland försökte.
Jag var glad för hennes skull för hennes betyg. Men hon kunde inte komma över att jag var bättre i något.
Så jag kände aldrig att det var ok att skryta, att vara stolt över mig själv. För hon var det aldrig över mig trots att jag så ofta var stolt över henne.
Och det är lite samma sak nu.
Jag är bra på mitt jobb men det verkar inte som om mina kompisar håller med om de. De säger det nästan rakt ut.
För länge sen när jag nästan precis hade börjat så kom jag till jobbet en dag och hade fått massa beröm över en sak kvällen innan. Jag hade bara gjort mitt jobb egentligen men de va så många som hade uppmärksammat det, som hade tyckt att det var bra att jag upptäckte något så många andra hade missat.
Senare den kvällen pratade jag med min kompis och frågade om hon inte var stolt över mig.
-" Nä, varför skulle jag? du gjorde bara ditt jobb."
Ja, jag gjorde bara mitt jobb men jag tycker att hon borde kännt sig lite stolt över att jag verkligen klarade av de där jobbet och att jag gjorde det bra. Hon visste hur osäker jag kände mig. Och hon borde kännt sig stolt över att hennes kompis var duktig. Precis som jag känner mig stolt över henne när jag hör bra saker om henne.
Men tydligen inte.
Jag tycker inte det är konstigt att man kan vara stolt över sina kompisar. För jag är väldigt stolt över många av mina och jag säger det till dom. Ofta.
Jag minns mitt första MVG på en svenska uppsatts i 8an. Jag var så chockad och så glad och när jag mötte William i korridoren och berättade om det så blev han så glad för min skull. Kramade mig hårt, gav mig en snabb puss och sa:
-"Fan vad grym du är Moa."
Han var stolt över mig, min kompis W.
Dåligt omdömme?
"Because when I'm with you
There's nothing I wouldn't do"
There's nothing I wouldn't do"
"Sometimes I drive so fast, just to feel the danger. I want to screame, It makes me feel ALIVE."
Var ganska sentimental i natt.
Kanske berodde de på att det var Den natten igår eller kanske på att hela den dagen var så jävla dålig.
Iallafall kom jag på mig själv med att jag satt och hade ett samtal med mig själv.
Inte så att jag svarade mig själv men jag gick igenom ett samtal som jag snart kommer att ha förmodligen. Hur jag vill säga det för att det inte ska komma ut fel. Så att jag inte blir missförstådd.
Kom även in på samtal som jag hade haft för länge sen. Hur jag skulle vilja gå tillbaka och ändra lite. I det stora hela hade det inte spelat någon roll men de finns en del saker jag skulle velat ha sagt annorlunda.
Gick även igenom samtal som jag inte skulle vilja ändra på. Som jag bara spelade upp för att jag skulle vilja ha det igen.
- "Hej älskling."
- "Hej." Och så tar han mig närmare honom. Håller om mig. Han var full.
- "Varför tycker du inte om mig?" Frågar han med allvar i rösten.
- "Klart jag tycker om dig *******. Det vet du." Och så kramar jag honom hårdare.
Eller är de kanske bara såhär jag önskade samtalet gick? Kanske har jag romantiserat de i efterhand så mycket att jag inte längre minns vad som egentligen hände. Ändrat detaljer. Men vad spelar det för roll nu? Det är så jag minns de, så jag minns honom.
Jag saknar honom.
Iallafall så höjde jag tillslut musiken så att jag inte kunde höra mig själv prata och bara var tvungen att sjunga med istället.
Kanske berodde de på att det var Den natten igår eller kanske på att hela den dagen var så jävla dålig.
Iallafall kom jag på mig själv med att jag satt och hade ett samtal med mig själv.
Inte så att jag svarade mig själv men jag gick igenom ett samtal som jag snart kommer att ha förmodligen. Hur jag vill säga det för att det inte ska komma ut fel. Så att jag inte blir missförstådd.
Kom även in på samtal som jag hade haft för länge sen. Hur jag skulle vilja gå tillbaka och ändra lite. I det stora hela hade det inte spelat någon roll men de finns en del saker jag skulle velat ha sagt annorlunda.
Gick även igenom samtal som jag inte skulle vilja ändra på. Som jag bara spelade upp för att jag skulle vilja ha det igen.
- "Hej älskling."
- "Hej." Och så tar han mig närmare honom. Håller om mig. Han var full.
- "Varför tycker du inte om mig?" Frågar han med allvar i rösten.
- "Klart jag tycker om dig *******. Det vet du." Och så kramar jag honom hårdare.
Eller är de kanske bara såhär jag önskade samtalet gick? Kanske har jag romantiserat de i efterhand så mycket att jag inte längre minns vad som egentligen hände. Ändrat detaljer. Men vad spelar det för roll nu? Det är så jag minns de, så jag minns honom.
Jag saknar honom.
Iallafall så höjde jag tillslut musiken så att jag inte kunde höra mig själv prata och bara var tvungen att sjunga med istället.
4 augusti 2007
"Hon hade bara tittat på honom på avstånd.
Attraherats av hans charm och så klart hans underbart blick.
Men nu hade han ställts sig nära henne. Om hon stack ut handen skulle den nudda honom.
De stod där brevid varandra, som om de hade ett hemligt band, ett eget språk med ögonen. De kändes inte länge som om han var så långt borta, så förbjuden.
Försökte han säga henne något?
Hon ryser varje gång han säger hennes namn. Sättet han säger de på, blickarna han ger henne.
Det är nästan lite svårt att andas nu."
Titta vad jag hittade i min gamla "blogg".
Detta skrev jag 4 aug för ett år sen.
Om jag bara visste då vad jag vet nu..=)
Attraherats av hans charm och så klart hans underbart blick.
Men nu hade han ställts sig nära henne. Om hon stack ut handen skulle den nudda honom.
De stod där brevid varandra, som om de hade ett hemligt band, ett eget språk med ögonen. De kändes inte länge som om han var så långt borta, så förbjuden.
Försökte han säga henne något?
Hon ryser varje gång han säger hennes namn. Sättet han säger de på, blickarna han ger henne.
Det är nästan lite svårt att andas nu."
Titta vad jag hittade i min gamla "blogg".
Detta skrev jag 4 aug för ett år sen.
Om jag bara visste då vad jag vet nu..=)
Kom till min värld en stund och stanna en livstid eller två
Ibland så känns det lite som om jag har svårt att skilja på verklighet och fantasi.
Jag har varit så inne i en sak nu ett tag och är fortfarande att jag tänker på det hela tiden.
Jag vet vad som är vilket men ibland känns de ändå som om jag får påminna mig själv.
Men vem kan klandra mig?
Min fantasivärld är ju underbar. Så enkel utan problem och förpliktelser Full av spänning och passion.
Jag gör sånt här ibland.
Har haft ett antal Anne Rice fantasier där hennes "karaktärer" finns på riktigt. Ja, ni ser. Jag vill inte riktigt erkänna att Lestat och hela den världen inte finns på riktigt. Att de hon berättar inte händer. Att hennes ord inte är lag.
Jag är inte helt väck eller galen, jag bara gillar att drömma mig bort.
Men nu är det inte mystiska böcker som fångar mig utan något helt annat.
Det är nästan som ett annat språk som jag inte kan läsa, men jag försöker så desperat lära mig det och tolkar alla signaler till min fördel.
Jag behöver något som trycker ner mig på jorden igen.
T.o.m när jag är i Lund och jobbar tänker jag på det.
Telefonen ringde. Jag hann inte svara. Ett nummer jag inte kände igen.
Hjärtat rusar, jag blir varm.
Jag ringer snabbt upp numret innan jag hinner ha chans att ändra mig.
BANG!
Tillbaka till verkligheten.
Jag börjar att andas igen.
Äsch, jag romantiserar allt. Leker med ord. Har inte sovit och börjar få de där konstiga tankarna som man får när man inte har sovit på länge. De som jag brukar ha i bilen på natten. Då antingen allt känns så bra eller så är allt så dåligt.
Precis som om man får en snetändning på livet vissa nätter. Men i natt kunde jag inte tänka. Mitt huvud gjorde så ont att jag nästan trodde att det ville sprängas. Men nu 4 alvedon senare är det bättre men fortfarande inte över. Förmodligen ett sömnproblem. Men de positiva nu är att min snetändning i natt är en bra en. Allt känns underbart och hoppfullt. Lyckobrus i mängder och hela den skiten. Det är ju bra. De betyder att jag förmodligen kommer fortsätta med min alternativa verklighet in i drömmen. Och det är väl trevligt?
I tell you all about it tomorrow..
Jag har varit så inne i en sak nu ett tag och är fortfarande att jag tänker på det hela tiden.
Jag vet vad som är vilket men ibland känns de ändå som om jag får påminna mig själv.
Men vem kan klandra mig?
Min fantasivärld är ju underbar. Så enkel utan problem och förpliktelser Full av spänning och passion.
Jag gör sånt här ibland.
Har haft ett antal Anne Rice fantasier där hennes "karaktärer" finns på riktigt. Ja, ni ser. Jag vill inte riktigt erkänna att Lestat och hela den världen inte finns på riktigt. Att de hon berättar inte händer. Att hennes ord inte är lag.
Jag är inte helt väck eller galen, jag bara gillar att drömma mig bort.
Men nu är det inte mystiska böcker som fångar mig utan något helt annat.
Det är nästan som ett annat språk som jag inte kan läsa, men jag försöker så desperat lära mig det och tolkar alla signaler till min fördel.
Jag behöver något som trycker ner mig på jorden igen.
T.o.m när jag är i Lund och jobbar tänker jag på det.
Telefonen ringde. Jag hann inte svara. Ett nummer jag inte kände igen.
Hjärtat rusar, jag blir varm.
Jag ringer snabbt upp numret innan jag hinner ha chans att ändra mig.
BANG!
Tillbaka till verkligheten.
Jag börjar att andas igen.
Äsch, jag romantiserar allt. Leker med ord. Har inte sovit och börjar få de där konstiga tankarna som man får när man inte har sovit på länge. De som jag brukar ha i bilen på natten. Då antingen allt känns så bra eller så är allt så dåligt.
Precis som om man får en snetändning på livet vissa nätter. Men i natt kunde jag inte tänka. Mitt huvud gjorde så ont att jag nästan trodde att det ville sprängas. Men nu 4 alvedon senare är det bättre men fortfarande inte över. Förmodligen ett sömnproblem. Men de positiva nu är att min snetändning i natt är en bra en. Allt känns underbart och hoppfullt. Lyckobrus i mängder och hela den skiten. Det är ju bra. De betyder att jag förmodligen kommer fortsätta med min alternativa verklighet in i drömmen. Och det är väl trevligt?
I tell you all about it tomorrow..
Sometimes I get so weird. I even freak myself out, I laugh myself to sleep It´s my lullaby
Kom till jobbet idag. Parkerade bilen och gick mot entren så såg jag honom.
HAN som tog mig med storm i min fantasi, för länge länge sen en annan kall dag.
Då med sin långa svarta fladdrande rock. Precis som i scenen i face off när Nicolas Cage går ur bilen och rocken flyger i bakgrunden. Såklart i slowmotion.
Den scenen är fastbränt i mitt minne. Och så såg han ut för länge sen. Men idag hade han ingen rock. Inget slowmotion. Han hade mobilen tryckt till örat och såg väldigt upptagen ut. Inte ens när jag försökte slänga med mitt lockiga hår så tittade han åt mitt håll. Han hade tuppkam, 2 st. Brevid varandra på huvudet. I vanliga fall skulle jag tyckt att det var lite coolt, men idag fnös jag bara åt det. Jävla fjolla. Fatta hur länge han måste ha stått framför spegeln för att lyckas med det.
Och så snabbt förlorade han sin fantasi-status.
Ja, jag vet att jag dömmer folk väldigt fort.
Men hallå? Jag slängde faktiskt med mitt hår! =)
Taizé
Fan vad jag hatar allt ibland. Satt nyss och skrev ett långt, väldigt djupt och eftertänktsamt inlägg om Taizé. Med mina upplevelser därifrån. Folket, vattenkriget, solen, mässandet i templet, hettan, dålig mat och sena kvällar. Men sen på något vis så råkar jag radera allt. Det är så tröttsamt. Så jag ger upp och visar bara upp ett vidoklipp därifrån som inte i närheten kunde säga samma saker som mina ord. Men det ger en känsla av hur det var där. FAN!
På klippet ser man ljuset vandra. Det var ett av mina favoritmoment i deras gudstjänster. Kanske det enda. Och mässandet. Mässandet är underskattat. Sitter man på golvet i en ganska liten lokal men proppfull med främlingar och alla mässar fram samma 2 rader om och om igen i kanske en kvart. Då inser man att man är ganska liten men att man är en del i något så mycket större än en själv.
På klippet ser man ljuset vandra. Det var ett av mina favoritmoment i deras gudstjänster. Kanske det enda. Och mässandet. Mässandet är underskattat. Sitter man på golvet i en ganska liten lokal men proppfull med främlingar och alla mässar fram samma 2 rader om och om igen i kanske en kvart. Då inser man att man är ganska liten men att man är en del i något så mycket större än en själv.
Jag måste ha drömt
I morse när jag skulle sova så låg jag och tänkte lite allmänt som man gör innan man somnar. Men jag måste ha somnat till, även om det inte kändes som de. För plötsligt vaknar jag av att jag hör en hög, bestämd röst inne ifrån mitt huvud säga: MOA!
Jag öppnar ögonen och var helt säker på att jag skulle se någon ligga brevid mig. Men där var ingen. Jag sätter mig sakta upp. Jag måste ha somnat till och drömt rösten för det var ju såklart ingen i min lägenhet. Även om jag kände mig en aning iakttagen Men det blir väl så när man nojjar upp sig..?
Lite läskigt och det var ju inte så lätt att somna om sen. Dessuom så höll de på att borra och banka i väggarna så jag vaknade av det flera ggr.
Nu när jag nyss kom hem så står det en lapp där nere att de ska hålla på i morgon igen och att de börjar 7.30. SUCK! Precis den tiden då jag nyss har somnat.
