Johan ringde för att berätta ett ordspråk som han tyckte passade in på mig. Speciellt efter vårt telefonmaraton i torsdags.
Om du ser för mycket i backspegeln, så ser du inte framåt.
Förstår ni?

Och ja, det gör jag väl. Jag lever mycket i det förgångna. Minns saker, tänker tillbaka på hur bra det va då. hur kul vi hade och hur mycket lättare saker va. Men framför allt vad man hade för förväntningar på framtiden. Och nu är jag i framtiden och min framtid stämmer inte med vad jag trodde och hoppades på. Jag är inte helt besviken men jag trodde de skulle kännas annorlunda. Jag trodde att man skulle känna sig mer vuxen. För när man var 15 och tänkte på var man mentalt skulle vara när jag var 21 så tycker jag inte att det stämmer riktigt.  Ibland märker jag av förändringen men oftast tycker jag att jag tänker på samma sätt och mycket samma saker. Och nu har jag förväntningar på hur jag kommer vara när jag t.ex är 30. För då är jag garanterat vuxen och måste tänka som en riktig vuxen.Jag tycker såklart att jag är vuxen nu också, ibland iallafall. Jag är mer vuxen än många andra runtomkring mig i samma ålder. Men jag ser mig fortfarande ibland som en tjej och inte en kvinna. Och jag tar absolut inte för mig så mycket som jag borde göra som en kvinna. Men ibland överraskar jag mig själv över hur mycket skinn på näsan jag har. Jag har ofta i hela mitt liv undvikit att komma i diskussioner med folk som jag inte orkar bråka med. Jobbet, skolan, privat. Jag släpper det istället för att gå in i en diskussion som jag vet inte kan sluta bra. Men den senaste tiden letar jag ibland efter en diskussion som jag kan gå in i och verkligen säga vad jag tycker utan att bry mig om att den jag diskuterar med inte håller med eller blir arg. Men det är fortfarande så att jag släpper mycket. För det tar så mycket energi att bråka. Jag tror att det går hand i hand med att jag har börjat att lära mig säga nej. För jag gör det mer nu. Men fortfarande inte tillräckligt Jag gör mycket för andra som jag absolut inte har lust att göra och där jag vet att personen i fråga aldrig skulle ställa upp på mig på det sättet. Men jag gör det ändå.

I högstadiet hade jag en period där jag försökte få folk att se mig som en bitch typ. Jag ville inte vara den där snälla tjejen som alla gillade. Jag ville nästan vara lite hatad. Låter kanske konstigt men jag ändrade lite mitt sätt. Blev kaxigare och undvek att vara i centrum. För jag märktes ganska mycket  på högstadiet. Massa folk runtomkring mig, massa vänner, massa sms. Så jag försökte vara lite mer i bakgrunden, inte märkas så mycket. Slutade vara så fruktansvärt social.
Men det funkade inte så länge. För det var ju inte riktigt sån jag var. Jag var snäll (är) och tillslut fick jag vänja mig vid att uppfattas som snäll. Kanske inte så dumt ändå?

Nu uppfattas jag nog fortfarande som snäll och det är jag. Men jag har även en lite mörkare sida, såklart.
Där jag knappast lever upp till många av mina värderingar och egna etiska regler.
Det gör mig ganska ofta till en hycklare.
Men jag tror att det beror på att jag håller på att ändra mina värderingar. Jag håller inte riktigt med mig själv längre.
Och jag har gjort mycket som rakt av har stridit mot vad jag tycker. Men det har inte stoppat mig.
Och jag har mycket som jag inte gjort än som strider mot det. Men jag är inte så säker längre på att jag fortfarande tycker så. Jag vet kanske att det är "fel", men det känns rätt. Och hur kan något som känns rätt och bra vara fel?¨
Egentligen kanske de bara är att jag har blivit mer självisk. Som alla andra är. Att mina behov och lustar går över andras känslor. Men trots det så stoppar det inte riktigt mig. Eller nej, det stoppar mig inte alls.
Gör det mig till en dålig människa eller kanske bara mänsklig?


"The littlest things that take me there
I know it sounds lame but its so true
I know its not right, but it seems unfair
That the things are reminding me of you
Sometimes i wish we could just pretend
Even if for only one weekend
So come on, tell me
Is this the end?"

- Lily Allen