Han är ganska intressant
Idag på jobbet så hände det.
Väldigt spännande.
Kan inte sova, har väl för mycket att tänka på.
Undra om han kommer leta efter min blogg. För jag sökte på mitt namn och jag hittade hit ganska enkelt så då borde ju även han lyckas med det. =)
Hej! isåfall..
Kände mig faktiskt ganska psykad, och lite nervös. Det var länge sen jag var nervös för något, eller med någon.
Härligt att känna att man lever.
Han hade ju faktiskt en del rätt intressanta saker för sig.
Vi är lite lika, han och jag.
I natt jag drömde
Jag måste ha varit yngre i drömmen för jag bodde typ hemma. Men som alla vet är drömmar lite flummiga och förflyttar sig snabbt. Dessutom så kände jag mig som 15 i drömmen. Och han hade lite sådär barnsligt rockig stil. Halvlångt rufsigt mörkt hår. Inte vuxen än, men ändå mogen och intellektuell.
Sen slutade drömmen typ med matkrig i en affär. Jag fyllde nog år. Med ALLA mina vänner genom åren typ. Folk jag nästan glömt bort, alla jag saknat och saknar var där. Den enda som inte var där som jag faktiskt letade efter var Viktor. Johan var där och jag trodde att Viktor skulle vara med honom. Men vi hade matkrig som fan och under hela tiden så var min pojkvän där, brevid mig.
Jag var lycklig.
Så, var fan finns han? Han som jag drömde om. Han som jag älskade i drömmen. Var kom han ifrån och när kommer han tillbaka..?
När vaknade hatade jag mig själv och försökte somna om igen. Fortsätta min dröm, men det är ju sällan man kan det.
När jag vaknade saknade jag honom..
Hur fucked up är jag igentligen?
Det är något fel på mig..
Jag är trött på att vara ensam, samtidigt som jag trivs med det och har inga planer på att nöja mig med någon mindre än den jag verkligen vill ha. Jag vet inte vem han är, men någonstans måste de väl finnas någon som jag kan se mig själv tillsammans med länge. Som jag inte kommer tröttna så lätt på eller dömma direkt?
Jag har inga romantiska tankar om den "rätta" och egentligen handlar inget av detta om att jag känner mig ensam. Utan det handlar om att jag vill förändra så mycket i mitt liv. Jag vill känna mig lycklig. Jag kan inte riktigt minnas någongång då jag känt total, fullkomlig lycka.
Visst har jag intalat mig några gånger i mitt liv att nu är jag väl lycklig, eller att Då var jag väl lycklig. Men var jag? Eller försökte jag ljuga för mig själv bara för att jag tycker att det är så tragiskt att jag inte riktigt har känt den sorten lycka som jag vill känna? Varför ska jag nöja mig med lite lycklig när jag vill bli jätte lycklig..?
För jag har nöjt mig med så mycket genom året.
Trott att jag inte kan få bättre, inte är värd bättre. Men det är jag. Jag är värd allt!
Den senaste tiden har jag varit så nära bristningsgränsen och jag har gått över några gånger. Oftast i min ensamhet men jag kunde inte hålla tillbaka när jag var hos pappa., eller nu.
Speciellt ikväll. Vad fan är fel på mig?
Dagen började så bra. Jag skulle till jobbet, men jag var ganska pigg och de kändes inte lika tungt som igår.
Tittade på en film nyss. Visste att den skulle vara sorglig och romantisk, men de stod på den att den var en sån där "feelgood" film. BULLSHIT!!!!!
Inget jävla feelgood i den.
Bara massa fucking sorg.
Och jag är så trött på sorg..!
Därför så efter ikväll är det slut med sånt.
I morgon är den första dagen i mitt liv och jag ska fan bli lycklig.
Jag ska laga mig själv, för jag är trött på att vara förstörd. Jag var inte sån innan.
I was miss little happy in high school, I miss that girl.
Vet inte varför jag började skriva på engelska, men vissa sker låter bättre på engelska och jag har kommit på mig själv att jag ibland sitter och tänker in english.
Jag hade hoppats på att min vän skulle vara på msn, men de var han inte. Men nu har jag fått ur mig lite frustration och jag mår bättre. Mycket bättre faktiskt.
Konstigt hur ord kan läka en..
Paranoid
Jag har kommit på att en av anledningarna till att jag alltid är trött kan vara att jag aldrig riktigt slappnar av.
Jag oroar mig för saker som aldrig händer, spänner mig i onödan.
Det är faktiskt så att jag får lite ångest när min telefon ringer. Och speciellt om det bankar på dörren utan att jag väntar någon.
Nu har bilen också gått sönder. Startmotorn. Pappa ska fixa en ny i morgon och byta den förhoppningsvis innan ja måste köra till jobbet i Lund. För ja, i morgon är det dax igen. Den jävla skiten. Jag känner mig verkligen inte trevlig och social, så som man måste vara på mitt jobb.
Dessutom känner jag mig ofta paranoid. Precis som om jag blir förföljd eller något liknande.
Ja, fan vad jag har problem då!!!
Hello Lover
Kan vi bada kallt i sommarkvällens solnedgång?
Kan du omfamna mig varm?
Varför tror jag alltid att du kan läsa mina tankar?
Varför kan du aldrig göra det?
Jag trodde att vi hade en djupare kontakt.
Jag föraktar dig.
"det måste finnas mer, som dom andra inte ser"
till eran stad, till erat liv, jag kommer aldrig, aldrig tillbaks,
till den ni sa, ja skulle va, ja kommer aldrig, aldrig tillbaks,
till deras stad, till deras liv, jag kommer aldrig, aldrig tillbaks."
Dessutom så vill jag flytta till Eskilstuna. Det var mysigt där. Folket var avslappnat och det var ganska stort, men tillräckligt litet för att bli personligt. Dessutom ligger det bara typ 1 timmes bilfärd från Stockholm. Så härligt det skulle bli. jag ska faktiskt försöka kolla in det närmare. Hur svårt det är att få en lägenhet där. Kan tänka mig att det är ganska dyrt och förmodligen köer till lägenheterna. Men det är ju överallt. Då kan man väl lika gärna stå i kö till en lägenhet i E-tuna som i Lund. För Lund börjar kännas ganska utforskat och för nära allt annat. Dessutom har de vatten genom staden i E-tuna. Ett stort +. Skulle vara kul med en ny stad att utforska. Nytt folk att lära känna. Skulle t.o.m vilja börja plugga något. Psykologi som jag har tjatat så mycket om. Det vore ju otroligt härligt. Nu ska jag kolla vad det finna för jobb där uppe. =)
I´m a beliver
Det är en sak jag tänkt på en längre tid men inte riktigt gjort det. Men nu i helgen har jag tillfälle, men jag känner lite att jag behöver mina pengar till Sthlm. Hon ska ha 500:- Tycker kanske de är lite mycket men vad vet jag om vad sånt kostar. Det sägs att hon är duktig men jag är väldigt tveksam.
Jag tror på det. I´m a belivier. Men jag är väldigt skeptisk innan jag själv är med om det och får väldigt stora bevis på att det faktiskt funkar.
Kanske kan jag bara följa med och kolla läget? Och kanske göra det mer riktigt nästa gång tillfälle kommer..?
Men det skulle vara ganska tillfredställande om det funkar och hon kan få fram saker hon inte kan veta. Kanske ett budskap? För jag vill så gärna tro på det. Och tro att de hör mig. Mina tankar och ord.
Vi får se.
Det skulle vara väldigt spännande.
Mitt personlighetstest
Din personlighetstyp:
Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.
Kärriärer som skulle kunna passa dig:
Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.
Tycker nog att det kan stämma i på mig lite. Mycket känsla och Intuition.
Här kan man göra testet.
Gråta utan tårar i någon hundradels sekund
Alla såg det på mig, alla visste. T.o.m han visste.
Jag brydde mig inte att jag flinade upp när han kom,
eller att jag höll kvar blicken så länge jag kunde,
eller att jag tittade efter honom när han gick,
eller att jag av någon anledning alltid höll honom i handen,
eller att jag saknade honom de dagar han inte var i skolan och undrade va fan jag var i skolan för,
eller att jag inte kunde sluta att tänka på honom,
eller att jag inte kunde sluta analysera allt han gjorde med mig, mot mig,
eller att jag alltid var i hans närhet.
Jag visste att jag gjorde allt det där och jag vet att många antog att vi hade något ihop.
Åhhhh, vad jag tyckte att det var jobbigt då.
Jag som inget annat ville än att vara nära honom, vara hans.
Och att får höra det:
- "Är ni tillsammans?"
- "Om ni gifter er och skaffar barn så blir de lätt för dom att komma ihåg er födelsedag."
Och alltid hans trottsande:
- "NEJ!!!"
Det var väldigt jobbigt. För det var ofta. Varje dag nästan.
Jag kommer ihåg att jag försökte skratta bort det, avvika med min blick. Gråta utan tårar i någon hundradels sekund.
Och det varade länge. År efter år efter år..
Och när jag trodde att nu var det över så räckte det med en blick, ett ord så var jag där igen.
Fortfarande idag tycker jag mycket om honom, gillar samma saker med honom idag som jag gjorde då.
Den största förändringen är att nu vet jag att han är dödlig. Att han har fel.
Min kärlek, ja, jag vill kalla det så. Han är nog den enda jag ärligt nu långt efteråt kan titta tillbaka på och tänka: Ja, jag älskade (älskar) honom. Det var på riktigt. För det är inte lätt i den åldern att skilja mellan kärlek och lust.
Men min obesvarade kärlek till honom har äntligen nu tillslut förändrats till en djup vänskap. (vill jag gärna tro att vi har iallafall)
Jag vet i vilket ögonblick jag märkte att han förändrades från min obesvarade kärlek till min besvarade vänskap. Det ögonblicket förändrades allt. Efter det har allt blivit så mycket lättare.
Vi ses inte så ofta och har det senaste året inte haft så mycket kontakt, och jag saknar honom.
Jag saknar att inte bara kunna ta telefonen och berätta allt för honom. För det finns så mycket som jag vill prata med honom om. Så mycket jag vill diskutera med honom. Och det borde vara lätt, men det är svårt. Det har förändrats. Vi har förändrats.
Once and again, and again, and again
Han måste ju se rakt igenom mig. Lilla mig.
Jag blir nervös i hans närhet. Men känner mig samtidigt trygg.
Iallafall.. han är inte som de andra bönderna där nere.
suck
"Oh I love you like a friend, but lets not pretend how I wish for something, wish for something more"
HON
Hon grät hysteriskt, kunde inte kontrollera sin andning.
Hennes tårar forsade ner från hennes kinder.
Hon hamnade i chock och hon kunde knappt skriva sitt eget namn med de darrande händerna.
Vad hade hon nu ställt till med?
Vad hade hon nu ställt till med???
Låt tanken vara med
"..Det skulle vart fint om du kunde tända mig intellektuellt.
Ja, du och jag. Men jag minns en nämnare som inte är sexuell.
Det skulle vart fint om du kunde prata mig omkull.."
Jag älskar den killen i svart
Han med de mörka magiska ögonen som så intensivt tittar på mig.
Jag älskar den killen i svart.
Han som aldrig kommer vara som dig.
Jag älskar den killen i svart.
Han som tar med mig på erotiska resor i fantasin när han ler.
Jag älskar den killen i svart.
Han som bara mig ser.
Jag är inte den..
Jag är inte den som tror på allt du säger bara för att DU säger de (men jag låter dig gärna tro det ett tag)
Jag är inte den som älskar dig bara för att du säger att du älskar mig
Jag är inte den som vill dig illa om du inte sårar mig
Jag är inte den som den, jag är den andra
Ensam ska vara rädd
- Följ med mig!
- vart?
- Till min stuga.
- Varför det?
- Vi ska lära känna varandra lite.
- Prata?
- Ja, just de.
Jag vill inte följa med, tänker jag. Ska han kunna tvinga mig mot min vilja? Hur ska jag kunna säga i mot honom? Han är allt för stark. Mina muskler regerar inte som innan. Vad var det han gav mig? Jag känner hur tankarna snurrar runt och jag känner att jag vet vad som kommer hända men jag kan inte göra något åt det. Jag är hjälplös.
Resten är lite suddigt.
Kommer ihåg en knapp som knäpps upp, ett par byxor som dras ner och ett bart bröst. Jag försöker minnas men jag tror att jag vid detta laget har somnat.
När jag vaknar dagen efter känns det som om jag sovit i en evighet men jag är fortfarande trött. Jag ligger på någons trappa utanför ett hus. Jag reser mig vingligt upp och ser upp mot huset. Det är mitt hus, mitt hem.
Analyserar dig, genom din blogg
"Har du det bra?"
Vårdaren (the relater) föredrar att förlita sig på sina sinnen, det man kan se, höra och ta på. När de ska fatta beslut om något föredrar de att göra det med personlig värme och hur beslutet påverkar människor. Hur viktig frågan är för dem själva eller andra de bryr sig om är oftast det första de tänker på, medan den rent logiska analysen kommer först i andra hand.
De är mycket mer intresserade av fakta om människor än om fakta om saker och brukar därför ha ett smidigt socialt liv. De brukar trivas bäst i arbeten där deras omtanke om andra personer kommer till sin rätt - gärna arbete med barn och äldre, socialt arbete, försäljning (om varorna är konkreta) och serviceyrken.
Det som framförallt driver Vårdare är bra relationer med andra människor. Det kan vara både känslan av närhet med andra människor i nuet (att få hjälpa till eller bli hjälpt) eller upplevelsen av trygga och stabila långsiktiga relationer (familjen, vänkretsen, medlemskap i sammanslutningar etc ). De framstår ofta som sociala och personliga på gott och ont. Vill du få en Vårdares uppmärksamhet - pröva "hmm... skulle du kunna hjälpa mig med... eller hur mår du?".
Man kan ofta känna igen Vårdare på att de ofta använder ord som beskriver människor, känslor och deras uppfattning om dem.
Gjorde ett litet test. Man skriver in sin blogg så räknar en data ut väldigt snbbt vad man är för typ av person. Jag blev Vårdaren. Något jag tycker passar in ganska bra på mig.
http://www.prfekt.se/typealyzer/
Berätta gärna vad för typ av personer ni är.
Av en slump
Sen körde jag förbi hans hus, eller där han bodde för ganska länge sen. Utan att tänka på att jag körde förbi. Jag kör inte den vägen så ofta och när jag kör där är jag alltid fullt medveten om att där, där är huset han bodde i. Det var där vi.. Men inte idag.
Jag vet att jag är en bakåt människa. Jag gillar att tänka tillbaka och komma ihåg hur det kändes då. Jag får ofta nostalgi dagar och jag kan nog säga att jag lever lite för mitt förflutna. Inte för att jag kanske har varit med om särsilt mycket, men jag har många fina minnen. Dåliga också. Men det är de fina jag vill minnas.
Mina mörkaste hemligheter
..sen strulade min data och allt raderades.. Osis. Visst hatar vi alla när det händer.
Be Mine
I saw you at the station, you had your arm around what's-her-nameShe had on that scarf I gave you
you got down to tie her laces
You looked happy and that's great
I just miss you, that's all
Cause you never were, and you never will be mine
No, you never were, and you never will be mine
