Jag iakttar dig när du tror att du är ensam.
Jag analyserar dina blickar.
Jag kommer in i dina tankar, läser dom, kontrollerar dom.
Jag känner dig och du känner mig.
Jag känner din närvaro överallt. 
Jag är alltid nära, jag är alltid här.
Märker du inte det?

Märker du inte det?

Natten tills igår så hade jag en väldigt intensiv dröm.
Intensiv på det sättet att hela gårdagen så gick jag och tänkte på den.
Hade den i bakhuvudet hela tiden. Hade kvar känslan.
Jag tycker att de va lite konstiga att jag drömde om honom. Jag har inte tänkt på honom på väldigt länge och det var ännu längre sen som jag träffade honom.
Men han är speciell. Han är äkta.
Och nu flera år senare så kan jag se tillbaka på det med perspektiv.
Han är min favorit, han är min absoluta favorit.
Kanske var det all nostalgi musik som gjorde att jag kom tillbaka till den tiden,
till honom.
Det är iallafall väldigt mysigt att minnas.

Jag hatar nog henne lite. Det är inte hennes fel, det är hans. Det är nog han som jag borde...humm.. inte hata, men det är han som jag borde vara arg på. Och det är jag men jag kan inte låta bli att samtidigt tycka illa om henne. Jag vet att det grundar sig mycket i svartsjuka och avund, jag kan analysera mig själv och jag har självinsikt. Iallafall så vill jag gärna tro det. Men jag kan inte undvika att vara lite småsur och irriterad över situationen. Inte riktigt att de är tillsammans eller va de är, för jag vill att han ska vara lycklig och ifall han tror han är och blir det med henne så önskar jag de all lycka som finns. Det som stör mig är att jag inte längre verkar räknas. Det var ofta jag och han innan. Inte på någon romatiskt vis, som kompisar. Bästa kompisar. Jag gillade att ha någon att ringa, någon som kände mig och som ibland iallafall kunde prata med mig, förstå mig. Även om jag är ganska säker på att jag ville att han skulle förstå mer än vad han egentligen gjorde, någonsin gjorde.
Jag har alltid velat vara den som skulle "rädda" honom, kanske inte för att han behövdes räddas så ofta, men jag ville vara den som fixar situationen. Jag hoppas att han vet att jag skulle ha gjort det, om han bara bad mig, om han bara gjorde att jag någonsin skulle fått en chans att visa att jag kunde göra det. Men han bad mig inte och jag tror inte att han någonsin velat ha min hjälp även om jag skulle gjort allt jag kunde och inte kunde för att hjälpa honom.Han bad andra. Han gav andra en chans att visa att de fanns där. Men som sagt så hoppas jag att han vet att jag fanns där, finns där. Alltid.  Även om jag just nu är besviken, arg och sårad på min kära vän så kanske  det löser sig, kanske inte. Huvudsaken är att alla är glada och lyckliga. Så därför har jag försökt att släppa mina problem och även om de ibland lyser igenom så har jag ganska väl gömt de. Och de kommer alltid vara gömda. Gömda eller borta. Men nu ska det inte överdrivas, så mycket problem har jag inte med att han inte hör av sig. Den första veckan va värst, den första månaden. men nu har det gått 4 nästan 5 månader så jag har börjat komma över det. Börjat vänja mig vid att vi inte längre är vad vi va.
God jul och all lycka i livet!

I let you fly away now..

Intellektuella personer är så jävla sexiga. Kanske för att de finns så få. Visst, jag fattar de hela med gangster looken. Jag är fast där med.  Farliga killar är grymt sexiga, men smarta killar. De finns inget annat som gör en kille sexig än om han är smart, intellektuell och seriös. jag gillar dessutom att de kanske är lite blyga. Tycker de är as sött. Man kan nästan se vem som är intellektuell eller inte. de har ett visst sätt att föra sig, annars så märker man de ju direkt när de börjar prata. Jag träffade en sån här kille igår, på jobbet. Han var och hälsade på hos en av mina vårdtagare. Han var äldre än mig, men han såg så jävla intellektuell ut. Och när han pratade så lät hans ord som poesi. dessutom var han doktor i något ämne, kommer inte ihåg vad.
Det är en sån kille jag är ute efter, allt annat än de är bara tidsfördriv. Jag vill träffa någon som jag känner att kan lära mig något av. 

Nu målar jag upp mig själv som värsta smarta intellektuella personen, men de är faktiskt så att jag tycker att jag är smart (såklart inte alltid) men jag har logiskt tänkande. Och som ett hån så träffar jag bara på de mest aspuckade killar. Jag vill ju bara ha någon jag kan diskutera t.ex politik med. Men även som jag kan skratta och ha kul med. Någon som är riktig och inte försöker vara någon han inte är.



Är törstig, ska snart gå och hämta julmust och titta på Face Off
som går på 4+. John travolta är ju så fucking het trotts att han är typ 54.
Jag bryr mig inte, han är hetast.
Pucko mår mycket bättre, han ligger å min dataskärm.
Precis som han bruka..*älska*