Jag fick beröm av min chef idag.
Jag vet att jag gör ett bra jobb och att många av mina vårdtagare har mig som sin favorit. Egentligen är jag gjort för något sånt är jobb. Med att hjälpa människor. Och jag trivs på många sätt med det. Men samtidigt inte.
Dagligen får jag bekräftelse på att jag är duktig och omtyckt. Men det är sällan någon säger det rakt ut till mig. Och jag har problem med att ta beröm. Jag vet inte riktigt varför men jag blir lite generad.
Sen har jag ofta haft kompisar runt omkring mig som jag inte riktigt kan prata om det med. Precis som om de dömmer mig eller inte riktigt håller med.

I högstadiet hade jag en bästa kompis som jag tyckte jätte mycket om. Vi umgicks mycket i skolan och på något sätt så tävlade vi alltid. Eller hon tävlade alltid med mig och alla andra. Jag lät henne hållas för ibland tävlade jag tillbaka med henne. Men oftast inte. Jag vet att jag är riktigt  bra på vissa saker och mindre bra eller suger rakt av på andra. Det är OK.
Men jag minns så tydligt när jag fick MVG i hemkundskap och i svenska och min kompis tittar på mig med sån blick innan hon vänder sig till läraren:
-"Men vadå? Moa fick ju MVG, då borde jag också få det."
Och istället för att glädjas för mig den dagen gick hon omkring och nästan var sur och klagade över att hon inte fick MVG när jag fick det. Jag förtjänade det kanske!
Hon fick bättre betyg än mig i många andra ämnen och lämnade högstadiet med 5 poäng mer än mig totalt.
Jag hade mibna ämnen som jag gillade och där jag var riktigt duktig. Bild, Svenska, Hemkundspak. Och det berodde inte på att läraren gillade mig och att jag fjäskade. Utan jag fick det för att jag var bra och att jag förtjänade högsta betyg.
Men hon kunde aldrig glädjas för mig, även om hon ibland försökte.
Jag var glad för hennes skull för hennes betyg. Men hon kunde inte komma över att jag var bättre i något.
Så jag kände aldrig att det var ok att skryta, att vara stolt över mig själv. För hon var det aldrig över mig trots att jag så ofta var stolt över henne.

Och det är lite samma sak nu.
Jag är bra på mitt jobb men det verkar inte som om mina kompisar håller med om de. De säger det nästan rakt ut.
För länge sen när jag nästan precis hade börjat så kom jag till jobbet en dag och hade fått massa beröm över en sak kvällen innan. Jag hade bara gjort mitt jobb egentligen men de va så många som hade uppmärksammat det, som hade tyckt att det var bra att jag upptäckte något så många andra hade missat.
Senare den kvällen pratade jag med min kompis och frågade om hon inte var stolt över mig.
-" Nä, varför skulle jag? du gjorde bara ditt jobb."
Ja, jag gjorde bara mitt jobb men jag tycker att hon borde kännt sig lite stolt över att jag verkligen klarade av de där jobbet och att jag gjorde det bra. Hon visste hur osäker jag kände mig. Och hon borde kännt sig stolt över att hennes kompis var duktig. Precis som jag känner mig stolt över henne när jag hör bra saker om henne.
Men tydligen inte.
Jag tycker inte det är konstigt att man kan vara stolt över sina kompisar. För jag är väldigt stolt över många av mina och jag säger det till dom. Ofta.

Jag minns mitt första MVG på en svenska uppsatts i 8an. Jag var så chockad och så glad och när jag mötte William i korridoren och berättade om det så blev han så glad för min skull. Kramade mig hårt, gav mig en snabb puss och sa:
-"Fan vad grym du är Moa."
Han var stolt över mig, min kompis W.