Det behövs så lite för att jag ska bli hög på livet.
Sväva på rosa moln och se kärleken och livet i allt som existerar.
Men samtidigt behövs det så mycket mindre för att jag ska falla ner i ett mörker med förvirrade röster som skriker till mig, även kallad verkligheten.

Varför är det så?
Varför söker jag bekräftelse som bara varar en kort stund?
Som ljuger för mig, vilseleder och förstör.

Jag måste ha gjort de hela mitt liv. Att jag aldrig lär mig. Att jag aldrig förstår vad jag försöker säga mig själv.
Jag kan inte tyda mina egna signaler.
Jag vet inte vad jag vill, så varför skulle någon annan kunna veta då?

Varför fortsätter jag vilja ha kicken det ger mig?
Känslan av att vara nykär, förälskad, när man möter en personlighet som bara klickar med en själv, när man ler och skrattar så mycket att man nästan får träningsverk i smilemuskeln.
Egentligen, varför fortsätter jag inte? Varför söker jag inte den kicken hela tiden?
Det är ju den jag drömmer om på nätterna, den jag saknar när jag vaknar och den jag förtränger när jag gömmer mig.

Jag kan lura mig själv och tro att detta räcker för mig. Enstaka möten i följd av lyckorus, oändliga samtal om känslor som inte existerar på riktigt.
Men det räcker inte för mig.
För jag kommer alltid vilja ha mer. Det kommer aldrig att vara nog. Jag tror inte att jag någonsin oavsett hur mycket jag har eller vem jag har. Så kommer det inte räcka för mig. För jag villa ha det omöjliga Jag kommer aldrig att bli så lycklig som jag vill bli.

Och det värsta är att det förmodligen bara nu när mitt huvud bankar och tabletterna inte hjälper som jag verkligen inser sanningen. Att jag aldrig kommer bli lycklig.
Men jag vet att om några timmar, när jag sovit. Så kommer jag se allt ur en annan synvinkel. Då kommer jag vara "jag" igen.
Det är då jag ser allt från ett annat perspektiv.
Allt är bra då.
Men vilket är sant och hur kommer jag någonsin få reda på vilken av mina sidor som är Jag?