Jag älskar mitt jobb.
Speciellt denna tiden på året.
Jag ser både soluppgången och solnedgången och därimellan gör jag allt jag känner för.
Jag sitter i min egen bil. Lyssnar antingen på radion eller på min egen underbara musik och bara njuter. Och just nu älskar jag doften som morgon för med sig, alla blommor. Det kan vara lite kyligt, men avkopplande.

Men framför allt älskar det för att jag nästan helt kan sitta i mina egna tankar, när det behövs.
Jag renar mig själv på något vis. Det känns som om hela mitt system öppnar sig och jag kan rensa ut gamla saker som inte hör hemma där längre. Kanske känslor som misstolkats helt. Och efteråt får jag en känsla av frid, för allt är så tydligt. Det känns så självklart och enkelt. Jag får perspektiv på saker som jag kanske inte alltid ser så tydligt annars för att jag är för nära för stunden.
Jag kommer fram till saker, hittar lösningar på problem och bara älskar livet.
Jag står över småproblem och tvivel. Ser nästan ner på folk som inte kan känna de lugnet som jag känner.
Ingenting känns omöjligt eller svårt. Jag känner bara nyfikenhet på vad som ska hända i framtiden och hopp om att när jag dör så har jag hunnit stilla den nyfikenheten. För detta livet.

Så känner jag nu, och det är helt underbart..

Jag har bestämt mig nu.
Det spelar ingen roll vad som händer sen. Det får hända när det händer. Finns inget jag kan göra åt det.

Jag ska ge mig totalt hän utan eftertänksamhet och tvivel.
Ska endast leva i nuet och ge allt jag har. Utan ånger, utan undran. Bara leva och inte oroa mig så mycket. Inte göra de mer komplicerat än vad de behöver vara.
Hoppas du gillar det.

Jag menar alla fina ord jag skriver. Tveka aldrig på det.
Vad de betyder och alla känslor som medföljer.
Jag står också för alla ord som inte skrivs.
Alla känslor som inte har namn, som inte går att beskriva med ord.
Alla dolda meningar som gömmer sig bland raderna.

Men jag romantiserar ord och blickar.
Letar desperat efter små små tecken på ömhet och omtanke.

Även om jag älskar utan gränser och utan tvång.
Så gör inte misstaget att ta de för kärlek.

Drömmen jag drömde i natt var uppdelad i två delar. Jag vaknade i mellan och när jag somnade om fortsatte drömmen. Men lite i en annan riktning.

Första delen var som en dröm.
Den var skönt overklig.
Andra delen var en mardröm.
Full med ångest och problem.

Men ändå var det samma dröm. Bara det att den andra drömmen var konsekvenserna av hur skön den första var.

Hmm..

Kommer mycket väl ihåg den också, men denna behåller jag nog för mig själv.

Vaknade nyss. Och jag minns fortf min dröm. den var lång och lite rörig.

Jag var i Höör och hade tid över så jag bestämde mig fö att åka förbi Minneslunden. På något vis körde jag fel och hamnade i skogen. Men jag såg minneslunden och gick dit sista biten i skogen. Det var rätt nära. På vägen dit plockade jag lite blommor. Det var ju inte planerat  att jag skulle åka dit så jag hade varken blommor eller ljus med mig. Det var vår (som nu) och jag plockade en del vitsippor och andra gula blommor. Ville ha med mig något.
När jag kom fram mötte jag Therese och hennes kompis som jag inte minns namnet på (den lite mer präktiga av tvillingparet från konfirmationen). Pratade lite med dom och blev lite överraskad att de va där. De bor i Eslöv och kände inte riktigt Christoffer.
Vi sätter oss iallafall på bänkarna som finns inne i minneslunden och jag hittar lite papper och en penna där som jag kan skriva ett litet meddelande på.
Men det är ganska svår, vet inte vad jag ska skriva och funderar på att kanske inte skriva något. Men sen börjar jag ändå skriva lite.
Therese och kompisen går och min mamma och lillebror kommer. Leo har på något vis lyckats få upp någon maskin i huvudet och har fem ärr på sidan av huvudet och kinden. Det hade hänt ganska nyligen, men det är redan ärr.
Mamma är väldigt irriteraden och sitter och sjunger (på en svensk sång. Jag har den fortfarande i huvudet. Det är Cajsa lisas sång Av längtan till dig och det är refrängen mamma sjunger på) 

"Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Och alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött"

..och pratar hela tiden. Det stör mig för jag försöker fortfarande skriva på lappen. Jag ber henne hålla tyst flera gånger.
Hon berättar att Peter är på väg ner från Sthlm med en kompis för att överraska mig. Jag blir ganska överraskad och funderar snabbt över var  de ska sova någonstans.
Sen kommer de mer folk och en präst som undrar ifall de finns något de kan göra för Leo. Nästan så att jag undrar om han hade tänkt att hela honom, med vattnet från Minneslunden. Leo säger nej. De är där bara för att jag är där, de väntar på mig.
Tillsist har jag lyckats skriva klart min lapp.
Minns inte riktigt vad jag skrev. Bara något med att han dog tidigt. Att jag saknade honom och sen avslutade jag brevet med /M
Ville inte skriva ut mitt namn.
Sen gick vi därifrån jag, mamma Leo.
Och jag vaknar..


i drömmen var allting ganska rörigt och jag märker redan nu att jag egentligen har glömt den och att jag bara minns den för att jag gått igenom den i huvudet så många ggr när jag skrev ner den. Minns den på avstånd.

Vet inte riktigt vad den betyder. Rensade alla tankar i en och samma dröm kanske.
Kanske drömde jag att jag gick till minneslunden för att det var ganska nyligen 2 år sedan det hände och jag har tänkt att sticka dit, men inte gjort de än. Och de andra ggr jag varit där har varit helt oförberedda och på impuls. Sen körde jag förbi olycksplatsen häromdagen och såg att någon hade lämnat blommor där. Trots att de var tvungna att städa undan alla blommor därifrån för längesen. Och Leo är ganska oförsiktig ibland när han meckar och har inte sån full koll på saker som han tror. Så ganska självklart är jag lite orolig över att han ska lyckas klanta till det ordentligt någongång.
Jag är också orolig över Peter. Känner att jag borde göra mer för honom, men jag orkar inte riktigt försöka hjälpa honom. Så länge han inte hjälper dig själv iallafall. Men har lite planer på att åka upp till honom i sommar lite. Inte bara för hans skull, men att jag denna gången kanske ska se till att spendera lite mer tid med honom. För det är nästan så att vi måste lära känna varandra på nytt varje gång jag är uppe. Trots att vi förr pratade i telefon dagligen och hela nätterna.
Nu byter vi ett och annat ord på msn ibland. Jag kan nog räkna antalet gånger vi pratat i telefon det senaste året på ena handen.

Jag har hittat en ny besatthet.
För länge sen kom jag in på en sida med otroligt fina bilder på vampyrer. Sparade de på datorn.
Sen idag letade jag efter bilder lite som inspiration när jag skulle fixa Niclas blogg och kom in på ännu en sida där bilderna fanns. De fanns som tarotkort, de va så de började idag..
Så nu planerar jag att köpa en tavla, eller flagga, eller tarotkort, eller sängkläder med hennes fina bilder på.

     

 

De är mina favorit bilder.. än så länge.

Victoria Francés (October 25, 1982) is a Spanish illustrator, born in Valencia. She is a graduate of the Facultad de Bellas Artes de San Carlos at the Universidad Politécnica de Valencia, Spain.

Her work is very goth-inspired: ghostly women in long dresses are perhaps the most common characters found in her art. Unsurprisingly, she cites her influences as Edgar Allan Poe, Anne Rice and H. P. Lovecraft. She also claims to have been influenced by the art of Luis Royo and Brom.


Japp, självklart är hennes bilder lite inspirerade av Anne Rice böckerna, ifall någon var osäker..=)

Hittade en blogg jag har blivit förälskad i.
Den handlar om romantik, förälskelse, snabba möten, heta kyssar och hemliga blickar.
En förbjuden man.
Lånad tid.
Och hon skriver så att man nästan inte kan skilja på hennes känslor och sina egna.
Underbart hur vissa kan sätta ord på känslor som egentligen är obeskrivliga.

Jag önskar att jag kunde skriva så
Med ord som berör och som gör ont.

Jag drömde något viktigt i går.
Men jag minns inte vad.
Första gången jag vaknade mindes jag den, sen märkte jag ganska snabbt att jag hade tappat den. Så jag satt och försökte få den att komma tillbaka och det funkade. Så jag mindes den igen. Då trodde jag inte att jag skulle glömma den igen så jag skrev inte ner den någonstans. Något jag borde, för jag har glömt den igen och jag lyckas inte få tillbaka den.
Minns bara att när jag vaknade så tyckte jag att den var viktig och att jag vid ett senare tillfälle skulle försöka tyda den. Men nu verkar den vara förlorad för evigt.
Jävligt irriterande!
och jag som är så sjukt nyfiken av mig..

Hittade detta i en blogg jag läser ibland.
Det kommer en del väldigt intressanta saker där då och då..
Träd in i sexdrömmen

"Alla människor har sina profiler och de som har liknande profiler dras till varandra. På ett energiplan kan man läsa av en annan människa antingen undermedvetet eller medvetet. Ibland läser man av jävligt dåligt eller så vill man inte erkänna vad man känner ;).


När man går in i ett rum fullt av människor brukar man oftast snabbt känna vilka man dras till och vilka man inte dras till. Någon känner man sig väldigt fysiskt attraherad av, någon blir man busig med, någon har man en stark sexuell dragning till och man sugs mot varandra, någon blir man intellektuellt stimulerad av, någon blir man sårbar med, någon blir man kärleksfull med, någon vill man ta hand om, vissa klarar man inte av alls. Åldern spelar ingen roll för en människa kan ha en inre ålder på trettio även om hon/han i år mätt egentligen är 50. Det är profilerna som gör att man dras till varandra. Profilerna klickar mer eller mindre :).


Denna första energiavläsning sker oerhört snabbt men sen kan ta det ett helt liv att verkligen lära känna en människa."

Jag behöver kanske bara visa för mig själv att jag kan.
Behöver få någon sorts bekräftelse.
Trodde inte att jag var i så stort behov av det bara.
Men tydligen..

Då var man ensam igen.
Han gick för ett tag sen.
Gick ju väldigt bra.
Så som det ska.
Smidigt.
Enkelt.
Skönt.

Mitt ex loggade plötsligt in på msn. Jag vet inte varför jag har honom där. Han har bara varit online en gång för något år sedan. Först trodde jag att det var någon annan och precis innan jag skulle skriva hej reagerade jag på mejladressen och hejdade mig.
Men sen väntade jag några minuter och skrev ändå till honom.
För om jag verkligen ska vara ärlig har jag varit lite nyfiken på honom en tid. Jag borde inte vara de. Han krossade mitt hjärta, eller nä. Kanske en pulsåder.
Nu i efter hand när jag har lite perspektiv på det så kan jag inte säga att jag någonsin var kär i honom. Men han fanns där då och det var enkelt. Han var bra i sängen och just då va de allt som jag krävde, tydligen. Det var bara lite tidsfördriv, men jag lärde mig nog en del av det ändå.
Nu har jag högre krav. Både på pojkvän och kk.

Och jag vet inte vad jag skulle känna efteråt, om jag gick med på att träffa honom. Förmodligen skulle jag känna en viss avsmak av mig själv. Bli illamående av att jag sjönk så lågt. För jag känner mig egentligen ganska likgiltig när jag tänker på honom. Jag är inte arg längre. Och jag skäms när jag tänker på mitt beteende då. Jag vet inte om jag kan säga att jag ångrar det, för de skulle inte göra någon nytta nu och just då var jag faktiskt väldigt skadeglad. Hämndlysten och ganska skoningslös. Men nu förstår jag inte hur jag kunde göra det. Det känns som om det var en annan person, en annan tid och ett helt annat liv.

Han skrev att han hade bil och kunde komma om jag ville.
Jag svarade inte.
Sen loggade han ut.

Men vetskapen om att jag kanske skulle göra samma sak igen mot honom stoppade honom inte för att vilja komma hit. (idiot) Och även om jag vetat hela tiden att han skulle vara lätt om jag ville så känns det väldigt bra att få det bekräftat. En egokick. Och den egokicken räcker tillräckligt länge.
Och om han hör av sig igen kommer jag inte ens svara honom.

Jag vet att du förmodligen undrar om jag kan hantera det.
Men du behöver inte oroa dig, för jag vet var gränsen går.
Kanske var svartsjuk fel ord och jag märkte att du reagerade kraftigt på det, det var inte så det var menat att komma ut. Jag vet att du känner av mina känslor mer än vad jag vill ibland och jag är ganska orolig för att du ska misstolka dom. Och dra dig undan p.g.a det för att sen försvinna helt. För jag hörde tonläget i din röst när du sa mitt namn. Jag vet vad du ville klargöra, men du behöver inte klargöra det för mig, för jag vet redan.
Och jag skulle inte stoppa dig, även om jag kanske hade velat och kunnat. Men samtidigt vet jag också att jag inte skulle kunna säga nej om du plötsligt stod här. Jag skulle ta vad jag fick. Men min syn på dig skulle ändrats.
Kanske skulle jag dra mig undan lite och vänta för att se vad du skulle göra.
Men jag är också tveksam på om jag skulle kunna avbryta allt så länge du hade velat ha mig i närheten och så länge som jag skulle vilka vara i närheten.

Trots att jag kanske inte är överlycklig över hur svag jag känner mig i jämförelse med dig, så trivs jag väldigt bra så som det är nu och skulle inte vilja att det ändrades.