Jag skulle kunna skriva ett brev till dig. Men skulle du läsa det?
Skulle du verkligen förstå mina ord som bildar meningar? Och skulle du förstå meningen med de meningarna? Kan du läsa mellan mina rader och förstå det jag vill säga, de jag vill skriva utan att jag skriver det?
Jag skulle kunna beskriva allt detaljerat för dig om jag ville.
Men jag kanske vill att du ska försöka själv. Kanske vill jag att du ska engagera dig i mig. Men skulle du förstå att du skulle försöka förstå mig. Eller skulle du ge upp? Sluta läsa och nöja dig med att du inte förstod..?
SKULLE DU VERKLIGEN NÖJA DIG MED DET? Att inte förstå, att inte förstå mig..
För isåfall förstår jag inte dig. Isåfall vill jag inte känna dig.
Då är de kanske bäst att du slutar läsa och drar åt helvete. Nu.
Men om du fortsätter en liten stund till så kan jag berätta vad som döljer sig mellan mina rader.
Då kan jag berätta vad det är som jag vill att du ska förstå. Vad det är som jag vill att du ska kämpa för. För jag har en hemlighet.

Jag tror att jag kan älska. Och kanske så älskar jag just i denna sekunden. Och då menar jag älskar som i verkligen älska. Inte bara den ytliga kärleken. Utan den andra. Den som behöver ett nytt namn. Den som kanske inte ens finns. Jag är kluven där. Men kanske så finns den inte förrän just jag skapar den?
Och isåfall gör jag de nu. Så nu finns den och jag kallar den för Den själviska kärleken.
För den tar inte hänsyn till något, eller någon. Och framför allt tar den inte hänsyn till dess ägare. Inte för att man kan äga den, knappast. Den krossar dig om du tror det. Den kanske krossar dig ändå, bara för att den kan och bara för att den vill. För den är vild. Men också passionerad, lycklig, spontan, befriande och alldeles alldeles underbar.. Den är din bästa vän.
Tills en dag då allt förstörs. Då blir den din värsta fiende. För när du väl har hittat den, när du känner den. Då lämnar den dig aldrig. Den förändras, men dör aldrig.
Den krossar ditt hjärta och river sönder din själ. Den river sönder den i små små bitar och slänger ner dig på marken. Oigenkännlig. Och det är fruktansvärt smärtsamt när själen rivs sönder.
Du blir aldrig den samma och du blir aldrig hel. Även om du lyckas plocka upp bitarna och limma tillsammans dom så är du för evigt ärrad. Du kommer aldrig se världen på samma sätt och du kommer aldrig se likadan ut för världen. För du är förstörd på insidan.
Men den själviska kärleken struntar i biverkningarna. Den charmar sig fram och förtrollar din värld. Den struntar i moral och etik. Den ger samhället fingret och beordrar religionerna att hålla käften. Den är riktigt brutal och många borde bara passa sig.
Men det är så totalt värt de.
Du har inte levt innan du har kännt den. Det är få som vet om att den existerar. Men det gör den. För jag skapade den nyss, minns du?
Så njut av den själviska kärleken. Älska med den, älska av den, älska p.g.a den. Se bara till att älska så mycket du kan.

Jag vet inte om jag är där riktigt än, jag har fått förtrollande stunder som smakprov. Och jag är redan beroende. Jag struntar i vad som händer med mig i en avlägsen framtid. Bara jag får känna så snart igen. =)




Uppd. Jag lät orden bildas, det tog lång tid. Jag gjorde de i den stunden på dagen som man inte behöver försvara sig eller förklara sig för någon. Stunden precis innan man somnar. Då slipper man stå till svars för vad man känner, säger, skriver eller tycker. Då slipper man stå till svars för vem man älskar.
Respektera den stunden och respektera mitt brev från en känsla.