Jag vet att du förmodligen undrar om jag kan hantera det.
Men du behöver inte oroa dig, för jag vet var gränsen går.
Kanske var svartsjuk fel ord och jag märkte att du reagerade kraftigt på det, det var inte så det var menat att komma ut. Jag vet att du känner av mina känslor mer än vad jag vill ibland och jag är ganska orolig för att du ska misstolka dom. Och dra dig undan p.g.a det för att sen försvinna helt. För jag hörde tonläget i din röst när du sa mitt namn. Jag vet vad du ville klargöra, men du behöver inte klargöra det för mig, för jag vet redan.
Och jag skulle inte stoppa dig, även om jag kanske hade velat och kunnat. Men samtidigt vet jag också att jag inte skulle kunna säga nej om du plötsligt stod här. Jag skulle ta vad jag fick. Men min syn på dig skulle ändrats.
Kanske skulle jag dra mig undan lite och vänta för att se vad du skulle göra.
Men jag är också tveksam på om jag skulle kunna avbryta allt så länge du hade velat ha mig i närheten och så länge som jag skulle vilka vara i närheten.

Trots att jag kanske inte är överlycklig över hur svag jag känner mig i jämförelse med dig, så trivs jag väldigt bra så som det är nu och skulle inte vilja att det ändrades.