Ibland blir jag själv lite överraskad över vad jag egentligen säger till honom. Att jag verkligen berättar de. Jag vet inte varför. Kanske för att han frågar och för att jag inte spelar på något sätt mot honom. (varför skulle jag inte berätta?)
Jag försöker inte manipulera situationen och vill inte göra de heller.
Jag vill bara vara ärlig och göra det enkelt. Jag vet att jag har en vana att göra saker mer komplicerade än vad de egentligen är.
Jag vet inte vad han gör, jag hoppas på att han gör desamma mot mig. Inga spel, ärlighet och tillit.

Men ibland händer det att jag undrar varför jag berättar det. För vissa saker är väldigt personliga för mig. Och vem vet vad han läser av från det. Saker jag själv inte är medveten om kanske. Saker som jag försöker dölja?

Ibland har berättat personliga ögonblick för andra i efterhand. Men de minns de inte, eller så minns de det inte så. Och kanske skämtar bort det eller krossar det för att sen stampa sönder smulorna. Och jag gillar mina ögonblick.
Jag är säkert väldigt partisk och väldigt oobjektiv i frågan och kanske t.o.m lägger in lite extra. Speciellt när det är väldigt gamla ögonblick som börjat försvinna. Men de är mina. Och det är så jag minns en speciell händelse och INGEN ska säga till mig att de inte var så eller försöka säga till mig att de inte hände bara för att de inte kände så. För jag vet vad det var som hände. Och jag gillar inte när de försöker förstöra mina ögonblick för mig.

Men han gjorde inte de. Han förstörde de inte. Han bara lyssnade och sa inget. Han var t.o.m intresserad och ville höra fler. Ögonblicken berörde säkert inte honom på samma sätt, men jag gillar att han inte är tvungen att säga de till mig. Han låter mig ha det kvar. För egentligen, vem avgör om det hände eller inte. Och som sagt. Det var det mitt ögonblick och inte hans. Han har kanske andra som jag inte reagerade på.
Så kanske en dag, kommer jag berätta fler..=)