Jag kan försöka att inte bli deprimerad över att boken redan är slutläst. Eller över det faktum att det är en vecka tills sista boken kommer ut. Eller över att det är sista boken.
Eller så kan försöka att låta bli att bli deprimerad över att jag inte kommer känna den sortens kärlek som de gör till varandra, någonsin.
Den sortens kärlek som aldrig tröttnar, aldrig försvinner, alltid älskar.
Att ha fysiskt ont när man inte är nära varandra och svimma p.g.a att man slutar andas när man är nära.
Att känna att man tillhör någon så mycket och veta att han tillhör mig med. Och inte bara i en bemärkelse, utan i alla. Utan tvivel.
Det spelar ingen roll att jag försöker att inte bli deprimerad över det, för jag blir det.
Känner förståelsen i tomrummet inom mig. Vet vad jag behöver, vad jag vill ha.
Men tårarna är före mig.


Hoppas att det är lånade känslor igen..