(Helt onödigt att läsa)

Jag kan inte sova. Så därför ligger jag och tänker. Eller så kan jag inte sova för att jag ligger och tänker. Och det är inte riktigt något speciellt. Jag hoppar lite i tid och rum. Nästan som man gör när man drömmer, men jag vet att jag är vaken.

Skolan jag gick 1-6an på kommer förmodligen läggas ner, om man kan tro det som står i tidningen. Norra Rörums skola.  Många av de som bor i byn. Min gamla lärare från 1an (som sedan blev rektor), mack-killen som alltid snackar för mycket och några till. De har tydligen gjort en namninsamling och tycker att skolan är byns hjärta. Det är för få elever. Inte ens 10 per klass. 6 i vissa och kanske mindre t.o.m.
När jag gick där var vi 12 i min klass och de va ännu fler i klassen under oss.
Jag vet inte om jag tycker att skolan bör läggas ner, för den är som dom säger hjärtat i byn. Läggs den ner så dör hela byn. MEN jag skulle inte vilja att mina barn gick där och jag ville inte gå där när jag gick där. Jag gick egentligen på dagis och förskola eller 6årsgrupp som det hette då i Höör. Och helt plötsligt när vi skulle börja skolan så kom alla mina vänner till Jeppa och Lindvalla. Och jag skulle helt ensam börja i N.Rörum. Jag grät. Jätte mycket faktiskt. Tyckte att det var så orättvist. Förstod nog inte riktigt att det faktiskt var mina föräldrar som hade bestämt det. Jag såg det som ett lotteri och jag fick värsta jävla nitlotten. Blev ut skickad till N.Rörum.
Men det var vad mina föräldrar hade bestämt, för att jag skulle lära känna de som bodde runtomkring mig.
Och det gick väl. Nu efteråt så har jag nog inte så mycket problem med det. Men jag ville verkligen inte gå där när jag gick där. Kanske var det mycket just för att jag skulle vara rebell. Men förmodligen framförallt att jag inte fick gå med mina kompisar. Jag fick ju nya, så klart. Det har jag aldrig haft problem med. Men jag känner fortfarande en del ilska över de där stället. Fast att jag hade väldigt kul ibland med och att jag förmodligen hade mer kul än vad man brukar ha på en småstadie skola.

Iallafall så kör jag förbi skolan när jag åker ut till pappa och jag har ofta funderat över att stanna. Gå och kolla hur det ser ut idag. Ta med mig kameran och fota de ställena som betyder något för mig. De har gjort om skolan lite genom åren. De började redan när jag gick där. De målade t.ex entren i någon ful grön färg. Blek grön. helt fel. För alla vet att rött och svart är N.Rörums färger. Och de färgerna hade vi änden i fotbollslaget. Ja, de fanns ett sånt. Blandade åldrar. Förlorade hela tiden och kom därför alltid längst ner i lägsta ligan som vi spelade i. Jag spelade både med killarna och tjejerna. Jag och Jonna.
Så en del på skolan har ju ändrats, ska ju ändras genom åren. Men jag hoppas ändå att det är mycket som är samma.
Jag kan blunda och visualisera hur allt såg ut då. Gå igenom alla rum, alla ställen vi var på. Den lilla skolgen som vi byggde kojor i. Fotbollsplanen, bandyplanen, slätten som vi inte fick gå ner för. Jag kan se allt exakt hur det var då. Jag spenderade ändå 6årskurser på den skolan så det sätter sina spår.
Vi brukade spela ett bollspel. Man skulle sparka bollen mot en vägg. Alla i turordning och man fick bara nudda bollen 2gg. Man skulle försöka få ut varandra. Det var väldigt kul. Ibland kom bollen så långt in i skogen att den rullade ner för slätten. Då var det drygt. Man kunde även rädda varandra. Men om man gjorde det så fick man bara nudda bollen 1gång när de blev ens tur och därför riskerade man att åka ut mycket lättare. För man sköt så klart i sånna vinklar att bollen hamnade på konstiga jobbiga ställen att ta sig ut från.

Och nu när jag inte sover så ser jag hela skolan, varje meter känner jag till. Det skulle vara ganska spännande att sticka dit, gå omkring och se om man fortfarande känner igen sig. Kanske har någon annan en koja där vi hade vår. Och vilka bråk och diskussioner det var om de där kojorna och de där "guldet" som egentligen var tegel. Vi hade balaband som markerade med hjälp av träden var kojorna var. En skattgömma och sen gick man och köpte tavlor som var stenar och små bitar av takpannor som man hade målat med krita på. Vi hade säkert fler saker som man kunde köpa. Så man köpte och sålde. Man gjorde även snyggt och hemtrevligt i sin lilla koja. Försökte sopa marken och så. Ganska mysigt när man tänker på det nu minst 10 år senare. Jag var mellan 7-12 när jag gick där.

Det värsta är om jag kommer dit och går omkring och ingenting är som jag minns det. För självklart kommer det att verka vara mindre och jag kommer nog inte kunna gå omkring i klassrummen. Men förhoppningsvis är en del precis som de var då. Annars kommer jag nog att bli ganska besviken och lite förbannad.
Ja, jag gillade nog den skolan lite iallafall. Och jag tycker inte de borde lägga ner den, men jag vet inte heller om jag skulle vilja ha mina barn i den där jävla byaskolan.

Humm.. konstigt att jag började tänka på den skolan och hur det var att gå där. Det var så fruktansvärt länge sen. Känns som 3 liv bakom mig. Hoppas jag kan sova nu iallafall.