Trots att jag var tidig idag och att jag tittade runtomkring mig när jag körde in på min parkering så smög han sig upp bakom mig.
-"Hej, har det gått bra?"
Jag mumlade något om att det hade gått fort och fortsatte med att plocka ihop mina grejer. Total dissade honom alltså. Tillslut verkade han fatta vinken och går. Då gick jag och la en tidning till Johans mamma och när jag var på väg mot min port så ser jag honom komma gående mot mig igen.
- "Jo, Sion cafét har öppet på fredag...om du skulle vilja komma dit..?"
- "Jag jobbar!"
Tystnad.
- "Jaha, men sen är det gudstjänst på söndag också."
- "Nä, jag jobbar då med. Och jag tror inte att det är något för mig."
- "Det vet du inte om du inte provat." Säger han nästan med attityd i rösten.
- "Nä, det är klart men jag tror inte det. Mona (min kompis mamma) har också försökt få dit mig. Hälsa henne från mig."
Och så börjar jag att gå igen.
- "Ja, jag brukar se henne på söndagarna. De är kl 11 på söndag."
- "Jaha? Jag sover då."
Och jag märker på mig själv att jag inte riktigt kan behärska mig så jag står nästan och garvar lite åt honom när han står där nervös och lite jobbig. Så jag vänder mig om igen och börjar gå. Innan jag får något skratt anfall eller något liknande.
- "Hejdå!!"
- "Hejdå."

Nej tack. Jag vill varken gå på något cafe eller någon annanstans med honom.
Och jag fattar inte varför han frågar mig de igen när jag förra gången sa samma sak.
Suck.
Småpojkar.. att de aldrig lär sig.

Dessutom får jag för mig att han ibland står och väntar på mig. Han vet när jag brukar vara hemma.
Nej Nej NEJ!