Före jag var på min farmors julfirande så var jag och hälsade på lite på mammas dagis som hon jobbar på. Vi bakade lussebullar med barnen.
Först var jag nog lite blyg, men eftersom så slappnade jag nog av mer och mer.
Och jag fick en kompis direkt. En liten pojke med stora, klara, bruna ögon. Jättesöt var han.
"Moa, får jag sitta brevid dig?"
"Var ska Moa sitta?"
"Jag ska sitta brevid Moa"
Jätte gulligt ju.
Så jag blev poppis direkt.

Jag trodde inte att barn skulle tycka om mig. Varför vet jag inte, har alltid trott att jag inte var någon barnperson precis som att jag inte är någon djurperson. Inte så att jag inte tycker om barn eller djur. Men det brukar inte vara mig djur kommer fram till utan anledning bara för att hälsa. Jag måste locka dom med godis eller springa efter dom och lyfta upp dom med tvång. Förutom min lilla Pucko då, (han älskar mig) eller andra djur vi har haft. Men de känner mig så det är inte samma sak.

Men det var faktiskt jätte kul och jag funderar starkt på att skriva upp mig på barnomsorgens bemanningslistor nu när jag slutar på mitt andra jobb.