Vi var ju hos farmor nu i onsdags. Och hon kände igen mig, tror jag iallafall. Man vet aldrig, för hon försöker dölja sin demens. Sist jag träffade henne, som var väldigt länge sen så var hon arg och bitter. Hon var arg på farfar att han inte sa hejdå i telefonen och att han inte kom när hon ropade.
Denna gången var hon helt annorlunda.
Hon var det jag kallar glad/lycklig dement. Hon satt där och små log hela tiden. Ville inte äta så mycket men var inte arg på någon. Tittade sig lycklig runtomkring med klara ögon.
När vi gick in på hennes rum efter maten så skulle hon vila lite och jag hjälpte henne i säng. Känner mig inte lika borta nu efter att jag jobbat med det. Hon klarade det gansak bra själv. Behövde bara någon att hålla i så hon höll i min hand och var helt förundrad över att jag var så varm.

Det kändes bra att hon inte var så arg längre. Hon var nu mer som hon var innan. 
En liten gullig gumma.