Kanske är det som Lina snackade om, att man har en låda inom sig som innehåller alla känslor som man har förträngt under åren. Men om man som jag kanske inte har förträngt så mycket känslor, fram till nu.
För att istället för att lådan bubblar över så står min helt öppen och är totalt tom. Tänk om det är så?
Likgiltig, det var ett bra ord som beskriver mig och mina "känslor" som jag inte känner. Visst, jag känner lite. idag känner jag saknad och en väldigt stor sorg. I natt fick jag någon sorts ångestattack. Men tur att Lina ringde mig och fick mig att fokusera på något annat ett tag. Kom på där mitt i natten att det var exakt 6 månader sen, exakt ett halvår sen som Christoffer, vår Svampen försvann ifrån oss. Eller kom på och kom på, har vetat det hela tiden. Räknat dagarna, månaderna.
Det känns som om det var igår samtidigt som det känns som om det vär väldigt länge sen. En evighet sen, i ett annat liv.
För det känns som om ja inte riktigt lever i mitt liv längre. Det är mitt men samtidigt inte. Jag gör saker jag aldrig skulle gjort innan, säger saker ja aldrig skulle sagt innan. Känner saker ja aldrig kännt och saknar känslor där jag alltid har älskat.
Skulle vilja känna lycka, riktigt obeskrivlig lycka. Bara en stund, en liten. Kan nästan inte komma ihåg senast jag var riktigt lycklig. Det var iallafall inte detta året. Har nästan glömt bort hur det känns. Visst har ja mina ljusa stunder, ja går inte runt o tjurar hela dagarna. Jag skrattar när någon drar ett skämt och skriker när pucko kissar i min säng igen. Men inte som innan. ja har inte mycket att längta efter, om ja har något överhuvudtaget?

men va fan, vad deprimerande de blev.