Var ganska sentimental i natt.
Kanske berodde de på att det var Den natten igår eller kanske på att hela den dagen var så jävla dålig.
Iallafall kom jag på mig själv med att jag satt och hade ett samtal med mig själv.
Inte så att jag svarade mig själv men jag gick igenom ett samtal som jag snart kommer att ha förmodligen. Hur jag vill säga det för att det inte ska komma ut fel. Så att jag inte blir missförstådd.
Kom även in på samtal som jag hade haft för länge sen. Hur jag skulle vilja gå tillbaka och ändra lite. I det stora hela hade det inte spelat någon roll men de finns en del saker jag skulle velat ha sagt annorlunda.
Gick även igenom samtal som jag inte skulle vilja ändra på. Som jag bara spelade upp för att jag skulle vilja ha det igen.

- "Hej älskling."
- "Hej." Och så tar han mig närmare honom. Håller om mig. Han var full.
- "Varför tycker du inte om mig?"  Frågar han med allvar i rösten.
- "Klart jag tycker om dig *******. Det vet du."  Och så kramar jag honom hårdare.

Eller är de kanske bara såhär jag önskade samtalet gick? Kanske har jag romantiserat de i efterhand så mycket att jag inte längre minns vad som egentligen hände. Ändrat detaljer. Men vad spelar det för roll nu? Det är så jag minns de, så jag minns honom.
Jag saknar honom.

Iallafall så höjde jag tillslut musiken så att jag inte kunde höra mig själv prata och bara var tvungen att sjunga med istället.