Jag längtar så fruktansvärt mycket till tisdag.
Det känns som mitt liv har varit i paus läge ett ganska bra tag nu.
Jag har undvikit folk, speciellt vissa. Så att jag skulle slippa berätta det. Slippa tänka på det. Det har varit lättare att bara svara som vanligt när någon tar kontakt:

"- Hej, hur är det?
- Bra, sj?"

Inte fan orkar man berätta vad som hänt. Berätta vad som tynger mig, vad jag mår dåligt av.
Vissa vet. Vissa jag inte riktigt kunnat undvika att berätta det för. Sen har de ju spridit sig ganska snabbt av sig själv. På jobbet iallafall.
Man får en beklaglig blick och sen:

"- Jag hörde om vad som hänt, jag beklagar verkligen."

Och det från folk jag nästan aldrig pratat med, men ändå har de ett behov av att säga Ja, jag vet. Jag vet vad du gjorde. Och om jag vet, så vet alla, räkna med det.
Så det var inte riktigt läge att försöka hålla det hemligt på jobbet. Det skvallras satan där. Men jag bryr mig inte om dom. Kanske lite trevligt att alla tycker synd om mig. Det kan jag leva på ett tag.

Det är kanske inte så stor sak för vem som helst. Men det är en väldigt stor sak för mig. Det är mitt liv. Mitt liv som kunde förstörts ordentligen. Men det fixade sig faktiskt ganska bra ändå. Utan din hjälp!
Jag har inte mått bra alls under den här tiden, bara försökt hålla mig borta. Men på Tisdag kan jag sluta tänka på det. Jag har lärt mig en väldigt jobbig läxa och jag kommer aldrig aldrig göra om det igen. Nästa gång kommer jag inte komma undan så lätt. Jag hade tur den här gången.

På tisdag, när det är över. Då kan jag berätta vad som har hänt mig den senaste månaden, kanske. Eller så berättar jag det inte för någon. Men jag vet hur jag är, jag har svårt för att hålla saker om mig själv hemliga. Så förmodligen kommer jag kunna prata om det efter Tisdag. Men inte än..