Detta året har varit ett långt år och mycke har hänt. Det finns 2-3 saker som jag minns extra mycket.
För att göra det lätt så tänkte jag försöka ta de i någorlunda kronologisk ordning.

Helvetet började en månad in i 2007. 31 januari om jag inte minns fel. Björn dog. Jag kännde inte honom så bra. Men han var bästa kompis med en väldig när och kär kompis till mig. Det var iallafall väldigt chockerande och omtumlande. En jobbig period och en väldigt jobbig början på året.

I februari fyllde jag 20 och klarade ett av mina "mål". Det var att jag skulle ha flyttat hemifrån innan jag fyllde 20 och hemifrån har jag ju flyttat så det kunde jag bocka av.

1 April, dagen då Svampen, ♥Christoffer Åkerberg♥ dog. Allting förändrades den dagen. Chocken efter Björn hade om de nu någonsin skulle kunna göra lagt sig lite och då kom detta. Svampen (som han alltid var för mig) var en kompis, en nära kompis. Jag har så många minnen av honom. Ett av de senaste var att han ringde mig flera gånger den dagen jag skulle ha min födelsedags fest. Han ville komma, men hade lovat sin bror att gå på jägers med honom. Iallafall efter många samtal så kom han fram till att kom och käkade smörgåstårta med oss och sen stack lite tidigare för att gå på jägers. Jag är väldigt glad, både nu och då att han kom. Han kom och åt och stannade mycket längre än vad han egentligen skulle gjort. Han var glad, han var alltid glad. När jag tänker efter kan jag inte minnas honom på något annat sätt än glad. Och det är så jag vill minnas honom.
Hans beravning som hölls ganska strax där efter. Den 12 om jag inte minns fel. Den var fin. Jag hade sån ångest för det skulle vara ljus klädsel och alla som känner mig vet att jag inte brukar springa omkring i vitt. Men det löste sig. Efter begravningen var vi hos Sofie, Björns flickvän. Vi grillade, ett helt gäng med personer. Veckan efter hans död försökte jag jobba, jag hade min mamma md mig vissa nätter och någon natt var min kusin med mig. Ville ine vara ensam och sen den torsdagen som dödsanonsen kom ut i tidningen så kunde jag inte längre. Veckan därpå sjukskrev jag mig, det var samma veckan det var begravning.
Alla vi "gamla" kompisar blev kompisar igen,om vi nu någongång inte vade varit kompisar. Men det är väl ganska normalt att en sån sak för folk samman. Men ganska snart efter tyckte jag att det lev som de va innan, värre t.o.m. Jag vet att det inte var så för alla, men de var så för mig. Idag har jag inte så mycket kontakt med dom. Vissa, få. och inte som innan. Men det är väl sånt som händer. Kompisar förändras. Men fan vad jag tänker mycket på Svampen. Det är nog det värsta jag någonsin varit med om. Det gör också att man börjar tänka. Vi kommer inte leva för evigt och det är inte en självklarhet att vi alla kommer bli gamla. Det kan hända vilken dag som. Jag hörde någonstans att man är nära att dö 6 gånger om dagen. Ibland vet man om det, men oftast så vet vi inte hur nära det var. Det är skrämmande tycker jag. Svampen är iallafall jävligt sakna av så många och ingen kommer att glömma honom eller den dagen.

Sen gick de ett par månader. Han som jag är vikari för på tidningarna skulle komma tillbaka ble de snack om så jag började söka nytt jobb. Utan att riktigt hitta något. Visste inte riktigt om ja skulle få något annat distrikt, men tillslut så kom han tillbaka och jag körde ett annat distrikt i typ 1½ månad. Sen blev han pappa ledig och sjuk och tog semester så de enda han har kört är den där månaden typ. Bra för mig för då har jag jobb, men jobbigt att inte veta riktigt vad som händer.

Under sommaren (som var regnig) speciellt i slutet på den så tappade jag kontakten med en av mina bästa kompisar. Jag blev arg och besviken, vet inte ens om han fattar det. Han fattar nog inte vad som hände. Men jag vet. Jag slutade iallafall att ringa honom och han hörde inte av sig. (han har aldrig riktigt varit bra på det) Visst, jag visste att det var till stor del p.g.a mig att vi hade hållt kontakten och varit kompisar så många år, men jag trodde nog aldrig att han inte, inte skulle ringa. Kanske att han skulle låta det gå några dagar, en vecka men sen skulle han ringa. Men det gjorde han inte. Och det faktum att han inte hörde av sig, att han inte fattade gör mig bara ännu mer arg och besviken. Till slut skickade han iallafall ett sms, men vi har fortf inte träffats eller snackat i tele sen början på augusti. Och detta är en person som jag nästan pratade med varje dag, såklart i perioder. Men nu har det gått 4 månader typ. Jag har lite koll på honom, han ska flytta hemifrån, han har flickvän och han är lycklig, hoppas jag iallafall. Han förtjänar verkligen att vara lycklig. Vi är inte ovänner och jag vet inte vad som kommer att hända med honom. Just nu har jag vant mig att vara utan honom och även om vi blir "kompisar" igen och snackar igenom saker så kan de nog inte bli som innan, vi kommer nog aldrig bli så nära som vi va innan. Det gör mig ledsen, för jag saknar att ha honom som vän. Saknar att kunna ringa och berätta om mina bisarra situationer som jag hamnar i ibland, eller bara prata. Jag saknar verkligen att prata med honom.
Men sånt är väl livet? Det förändras.

Jag har börjat på ett jobb till. Inom vården. hemtjänsten rättare sagt. I Lund. Jag har alltid varit väldigt skeptiskt mot att jobba med sånt men min ganska nyvunna kompis Eve jobbade där så jag tänkte att ifall hon kan jobba med de så kan jag med. Så jag började i oktober, tror jag. Har jobbat där sen dess och ska skriva papper nu i dagarna tills mars tror jag. Jag har kommit in i det och trivs konstigt nog. Visst saknar jag all min ledighet som jag hade när jag bara körde tidningarna, men de ger inte särskilt mycket oh med detta jobbet ocks så får jag som en normal person och jag jobbar nästan lika många timmar i månaden som en normal person. I Lund jobbar jag bara kvällar (15.30-21.30) Och det funkar ganska bra. Jag är väldigt trött ibland och jag skulle vilja lägga upp mitt schema på ett anna sätt. Egentligen skulle jag vilja gå ner i timmar men det kan jag tydligen inte. Jag måste tydligen ha minst 20h/veckan. Får se ur länge jag jobbar där. Nu har jag blivit ganska beroende av de extra pengarna så de blir svårt att sluta utan att ha något annat. dessutom är det bra om tidningsjobbet försvinner. Då har jag en liten B-plan. tack Eve för att du rekomenderade mig.=)

Och det är väl typ där jag är nu..
Jag längtar som fan tills nästa år för att se vad som händer då. För de kan inte, får inte bli värre än detta året.

De förväntingar och önskningar jag har till nästa år är nog att jag får tidingsjobbet fast, att det är mitt. Sen så vill jag såklart flytta och ja, jag inser att jag inte kommer ha kvar tidningsjobbet här om jag flyttar. För om jag flyttar så kommer det bli mot Lund och jag kommer inte köra hit bara för att köra tidningar. Kanske börja plugga psykologi. Det skulle vara väldigt trevligt. Jag ska var mer kreativ. Börja ordentligt med mina foton, jag har ju faktiskt ett sånt labb så de ska väl inte bli svårt. Humm.... Jo, jag skulle vilja bli kär. Ha de där pirret. =) kanske ganska fånigt, men det var verkligen länge sen som jag ärligt kan säga att jag var kär. och det var så härligt att vara kär. Besvarad eller inte.

Nu blev detta skit mycket men det här hänt mycket detta året. dessutom skriver jag det inte för någon annan än för mig själv. Att skriva ut sånt här ger mig terapi. Jag kan bearbeta det i min hjärna, i text och sen i min hjära igen varje gång jag kommer läsa de.
Och om någon pallat att läsa eller bara har skummat igenom så kan de vara lite kul. Men inte så viktigt.

men om detta försvinner nu när jag ska publisera det så kommer jag fan dö. Därför ska jag kopiera det först, så ifall det försvinner så är det inte helt borta. Smart jag är va??