"Jag vill hitta nåt svårt som jag kan öva
Jag har drabbas av sorg som jag vill döva"


Jag har börjat att tänka tillbaka, körde förbi hans hus idag. Jag tror inte att han bor där längre men varje gång är jag helt övertygad om att han kan stå vid vägen. Väntandes på mig. Jag vet inte vad jag skulle gjort om han någongång skulle göra det eller om jag skulle se honom på något annat ställe. Förmodligen gömma mig och tittat på honom i smyg. Eller bara gått förbi, hoppandes på att han skulle känna igen mig och hälsa först. Så att han inte skulle tro att jag tänker på honom, varje dag. Det är inte så att jag vill ha honom tillbaka, absolut inte. Men jag saknar honom så fruktansvärt ibland. Han charmerade mig, ljög för mig, fick mig att känna mig som den enda i hela världen den korta stunden vi var tillsammans.
Trotts alla svek, alla arga ord, alla bråk så var han något av de värsta och bästa jag varit med om.
Jag skulle aldrig egentligen erkänna det för någon, knappt för mig själv. Men skulle jag få göra om det, skulle jag göra om det. Om och om igen. Tills den dagen jag var så trött på honom att jag tillslut kunde lämna honom bakom mig och känna att han var avslutad. På riktigt. För just nu är han inte det känns det som. Jag lämnar alltid en dörr öppen för honom, om han skulle ha vägarna förbi och sakna mig lite, tänka på mig lite. Han kommer alltid att kunna komma tillbaka till mig. Aldrig för evigt, men lite då och då.
Det värsta är faktiskt att jag på sätt och vis går och väntar på honom.
Patetiskt, jag vet. Förmodligen kommer han aldrig komma, jag kommer aldrig att gå till honom iallafall. Och om jag känner honom rätt har de gått för lång tid för att komma tillbaka till mig. Men jag väntar, alltid!

"Hennes hud minns dina händer
Än blossar hennes kind av din kyss
Och hennes läppar minns dina läppar
För jag hörde henne tala i sömnen nyss
Hon sa allt det där hon ständigt förnekar
Hon talade om dig och om era vackra lekar
Hon sa, passion av det slaget är en nåd som drabbar få
Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå

Hennes hud minns dina händer
Ett minne fyllt utav välbehag
Det har hon sagt mig i sömnen om natten
Men hon nekar bestämt nästa dag
Hennes nekan är intelligent och verbal
Men när hon talar i sömnen är hon långt ifrån sval
Hon sa, passion av det slaget är en nåd som drabbar få
Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå"