Dag 2 - Min första kärlek

Kärlek ja.. Jag är skeptisk till livslång kärlek och jag skrev t.o.m ett tal i 2an på gymnasiet, på retoriklektionen som jag sen höll i bibblan på alla ♥ dag. Där jag fördömde "kärleken" och argumenterade om att den egentligen inte ens existerar. Att det bara är vi människor som romatiserar den starkaste, djuriska intutionen. Att helt enkelt föröka oss.

Men..
Jag har varit kär. Väldigt kär.

Och om man inte räknar med en kille när jag var 6år som hette Kenneth med TH och alla andra små förälskelser där i mellan så är det så klart Johan som var den första. Första riktiga kärleken, och kanske än så länge den enda. Jag var riktigt jävla kär i honom.
Det var på högstadiet då alla känslor och hormoner i kroppen bara runsar omkring i en så man tror att man när som helst bara kommer sprängas i tusentals jävligt små bitar. Men det gör man ju inte, som tur är.  =)

Johan var på den tiden en kille som försvann bland alla andra killar. Det var karismatiska Josef som alltid fick alla på gott humör och tystna, men långhåriga Viktor som man märkte först. Och jag hade nog en liten förälskelse i Josef där en stund. Men i samma killgäng så fanns också Johan. Och när jag väl såg honom och lärde känna honom så fanns de ingen annan i mitt synfält. Han är en jävligt underbar person.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om honom och de har jag också gjort. Jag har en hel låda med gamla dagböcker från den tiden. Där jag beskriver exakt hur mycket jag dog när han gick fram till mig och ställde sig så nära mig att våra näsor nuddade varandra. Och de för att jag lite kaxigt hade påstått att jag var längre än honom. (Gissa om jag fortsatte att påstå det)
Jag tyckte att han var helt perfekt. Han hade bruna ögon, brunt hår och var nästan lite småmullig, exakt så jag gillar dom =) Man ville bara krypa in i hans famn och aldrig lämna den. Dessutom är han smart, snabbtänkt och rolig. Och om jag var lite osäker på om det inte var meningen att vi hörde ihop så blev jag det när jag fick reda på att vi faktiskt fyller år på SAMMA DAG!!! Är de inte ödet så finns det inget öde.
Och den här lilla kärlekshistorien skulle kunna avslutas med de självklara, att vi var perfekta för varandra.

MEN..

Han var aldrig kär i mig.
Det spelade ingen roll att jag var helt säker på att vi var menade för varandra, för han kände inte samma sak. Ödet gapskrattade åt mig och jag grät.

Men vi blev vänner.
Det var inte särskilt enkelt för mig att komma över de och det tog många, många, många år men till slut har vi faktiskt blivit vänner på lika villkor. =) Min kärlek till honom gick aldrig direkt över, men den har förändrats och utvecklats till en djup vänskap. Jag älskar samma saker med honom nu, som jag gjorde förr.
Jag vet i vilket ögonblick saker förändrades för mig. En vän till mig pratade om en annan vän och sa: "Om det aldrig innan har hänt något, vad får henne att tro att det någonsin skulle göra de?"
Den meningen fick mig att tänka till och kanske att sluta hoppas. Och utan hopp så kunde jag tillslut acceptera att de aldrig skulle bli vi två och att han är dum i huvudet som inte ville ha mig. =)

Idag 10år senare är han en as-snygg kille, med ett stort hjärta, som jag älskar fruktansvärt mycket. Och han är min bästa vän. ♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0