Tiden står stilla. Jag ber mig att andas ut.

Jag är i de där stadiet där ingenting är omöjligt och allt är bara så självklart.
Man ser allting precis som det ska vara.
Man förstår allting.

Alla känslor dubblas så många gånger att man inte längre kan räkna dom.
Och allting man vill, allting man önskar, önskar man så mycket mer just nu. Det finns inget slut.

Det är nästan som om tiden står stilla en stund så att man kan andas.
Jag kan inte få ut känslan i ord och snart är det över.
Men jag vill att den ska stanna. För evigt.

Det känns inte längre som om det är mina tankar.
Men det gör ingenting, för allt är okej.
Allting är precis som det ska vara.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0