Jag saknar min kompis Stålis.  Väldigt mycket.
Jag blev irriterad på honom för länge sen och sen skulle han flytta och jag var fortfarande irriterad och brydde mig inte särskilt mycket om det. Och efter ett tag var de lättare att vara irriterad och sur på honom än att sakna honom.

Jag var irriterad på alla förra året. Det var ett jävligt år och ingenting verkade funka.
Så jag skrek lite runtomkring mig och slutade att höra av mig. Var bara sur på alla.

Sen ett halvår senare, runt februari så släppte det lite men de va inte förrän lite innan sommaren detta året som jag började att känna mig som mig själv igen. Och sen ännu några månader senare så jag orkade ta kontakt med vissa. Har fortfarande en del gamla kompisar som jag inte riktigt känner att jag har haft tid att ringa till. Även om det är så enkelt.

Men i natt drömde jag om Stålis. Han bara råkade komma förbi där jag var och jag blev så glad att se honom så jag sprang fram till honom och han kramade mig så hårt tillbaka. Alla mina känslor bara förvandlades till saknad och jag började storgråta i hans famn i drömmen. För jag saknar honom väldigt mycket och jag har gjort de en tid nu.
Så när jag vaknade idag hade jag en väldig saknad efter honom och försökte ringa honom på vägen till jobbet, men jag hade såklart fel nummer och Johan svarade inte.
Men när jag kom hem efter jobbet så var han på msn och sen efter mycket klödd så lyckades de kopplas fram till hans  telefon och jag har nyss lagt på.

Det kändes så skönt att höra hans röst. Och trots all tid och all irritation så pratade vi precis som förr. Alltså om allting och ingenting.
Jag minns så tydligt hur jag brukade sticka hem till honom när jag var i Höör, slänga mig i hans säng och bara ligga där sida vid sida och snacka.
Hans mamma älskade mig (och gör fortfarande..=)). Jag har faktiskt haft mer kontakt med henne än med honom de senaste 1½ året..=)

Men allting förändras och nu bor han ca 50 mil ifrån mig och de är inte lika lätt att sticka dit och slänga mig i hans säng och berätta allt jag tänker på just nu. Han har alltid tagit hand om mig på ett syskon sätt. En klapp på huvudet och ett leende.

Och det finns så mycket jag vill berätta, så mycket jag vill prata med honom om. Och ett 1½ timmes långt samtal räcker knappast någonstans.
Men det kändes så fruktansvärt bra att prata med honom och nu kommer förhoppningsvis ingenting kunna förstöra mitt humör i natt.
Så jag hoppas på att det spelas massa gamla favoriter på radion i natt så jag kan sitta och rocka i bilen.

Sen ska jag se till att åka upp och hälsa på honom snart. Innan jag blir fattig igen..=)