Jag minns högstadiet.
Alla såg det på mig, alla visste. T.o.m han visste.
Jag brydde mig inte att jag flinade upp när han kom,
eller att jag höll kvar blicken så länge jag kunde,
eller att jag tittade efter honom när han gick,
eller att jag av någon anledning alltid höll honom i handen,
eller att jag saknade honom de dagar han inte var i skolan och undrade va fan jag var i skolan för,
eller att jag inte kunde sluta att tänka på honom,
eller att jag inte kunde sluta analysera allt han gjorde med mig, mot mig,
eller att jag alltid var i hans närhet.
Jag visste att jag gjorde allt det där och jag vet att många antog att vi hade något ihop.
Åhhhh, vad jag tyckte att det var jobbigt då.
Jag som inget annat ville än att vara nära honom, vara hans.
Och att får höra det:
- "Är ni tillsammans?"
- "Om ni gifter er och skaffar barn så blir de lätt för dom att komma ihåg er födelsedag."
Och alltid hans trottsande:
- "NEJ!!!"
Det var väldigt jobbigt. För det var ofta. Varje dag nästan.
Jag kommer ihåg att jag försökte skratta bort det, avvika med min blick. Gråta utan tårar i någon hundradels sekund.
Och det varade länge. År efter år efter år..
Och när jag trodde att nu var det över så räckte det med en blick, ett ord så var jag där igen.

Fortfarande idag tycker jag mycket om honom, gillar samma saker med honom idag som jag gjorde då.
Den största förändringen är att nu vet jag att han är dödlig. Att han har fel.
Min kärlek, ja, jag vill kalla det så. Han är nog den enda jag ärligt nu långt efteråt kan titta tillbaka på och tänka: Ja, jag älskade (älskar) honom. Det var på riktigt. För det är inte lätt i den åldern att skilja mellan kärlek och lust. 
Men min obesvarade kärlek till honom har äntligen nu tillslut förändrats till en djup vänskap. (vill jag gärna tro att vi har iallafall)
Jag vet i vilket ögonblick jag märkte att han förändrades från min obesvarade kärlek till min besvarade vänskap. Det ögonblicket förändrades allt. Efter det har allt blivit så mycket lättare.

Vi ses inte så ofta och har det senaste året inte haft så mycket kontakt, och jag saknar honom.
Jag saknar att inte bara kunna ta telefonen och berätta allt för honom. För det finns så mycket som jag vill prata med honom om. Så mycket jag vill diskutera med honom. Och det borde vara lätt, men det är svårt. Det har förändrats. Vi  har förändrats.