Det kom till mig, men jag har nog vetat det hela tiden.
Jag har alltid haft svårt för att släppa saker. Tankar, känslor.. Allting bara hänger kvar utan någon större anledning. För vad är egentligen anledningen till att jag faktiskt ibland tvingar mig att minnas?
Det gör ingeting för mig förutom att jag går tillbaka till då. Och varför? Jag är här nu och jag borde inte vara någon annanstans. Det var då och nu är nu.
För det finns ju en anledning till att det hände och jag kan inte få det att bli något som inte var. Det spelar ingen roll hur många gånger jag spelar upp det i tanken. Det slutar alltid på samma sätt.
Men detta jag håller på med förföljer mig överallt
Det gör att jag även idag inte kan släppa saker. Inte kan komma över och gå vidare.
Ibland betyder det ingenting.
ibland är en blick bara en blick och ett samtal bara ord.
Och jag måste nog börja lära mig att man inte ska agera på alla impulser. Att man inte alltid ska göra det som känns bäst just nu.
För man kan inte låta sina impulser styra sitt liv. Det är inte så det är tänkt.
Därför bestämmer jag nu att jag slutar. Jag lägger ner..
Jag ska inte söka upp det, jag ska inte få det att hända.

Det är inte upp till mig längre. Men jag kan inte säga att jag fortf inte hoppas på det. Jag kan inte styra min fantasi. Men jag kan styra mina handlingar och jag styr dom bort.