Jag hatar nog henne lite. Det är inte hennes fel, det är hans. Det är nog han som jag borde...humm.. inte hata, men det är han som jag borde vara arg på. Och det är jag men jag kan inte låta bli att samtidigt tycka illa om henne. Jag vet att det grundar sig mycket i svartsjuka och avund, jag kan analysera mig själv och jag har självinsikt. Iallafall så vill jag gärna tro det. Men jag kan inte undvika att vara lite småsur och irriterad över situationen. Inte riktigt att de är tillsammans eller va de är, för jag vill att han ska vara lycklig och ifall han tror han är och blir det med henne så önskar jag de all lycka som finns. Det som stör mig är att jag inte längre verkar räknas. Det var ofta jag och han innan. Inte på någon romatiskt vis, som kompisar. Bästa kompisar. Jag gillade att ha någon att ringa, någon som kände mig och som ibland iallafall kunde prata med mig, förstå mig. Även om jag är ganska säker på att jag ville att han skulle förstå mer än vad han egentligen gjorde, någonsin gjorde.
Jag har alltid velat vara den som skulle "rädda" honom, kanske inte för att han behövdes räddas så ofta, men jag ville vara den som fixar situationen. Jag hoppas att han vet att jag skulle ha gjort det, om han bara bad mig, om han bara gjorde att jag någonsin skulle fått en chans att visa att jag kunde göra det. Men han bad mig inte och jag tror inte att han någonsin velat ha min hjälp även om jag skulle gjort allt jag kunde och inte kunde för att hjälpa honom.Han bad andra. Han gav andra en chans att visa att de fanns där. Men som sagt så hoppas jag att han vet att jag fanns där, finns där. Alltid.  Även om jag just nu är besviken, arg och sårad på min kära vän så kanske  det löser sig, kanske inte. Huvudsaken är att alla är glada och lyckliga. Så därför har jag försökt att släppa mina problem och även om de ibland lyser igenom så har jag ganska väl gömt de. Och de kommer alltid vara gömda. Gömda eller borta. Men nu ska det inte överdrivas, så mycket problem har jag inte med att han inte hör av sig. Den första veckan va värst, den första månaden. men nu har det gått 4 nästan 5 månader så jag har börjat komma över det. Börjat vänja mig vid att vi inte längre är vad vi va.
God jul och all lycka i livet!

I let you fly away now..